Detta är jag.

I Botswana i min balett klänning. Minnet jag har av detta fotografiet är att det tog evigheter innan vi fick ställa oss framför kameran och ta bilden. Om man tittar noga på bilden ser man att mitt smink är nästan borta på ena ögat.

Jag var ungefär fyra år gammal på detta kortet.

Jag har alltid älskat att dansa. Att röra på mig till musik. Att känna rytmen, att bara få sugas med i musiken.

Som barn testade vi massa olika dansstilar. Balett, afrodans, streetdance, jazz dans och när jag blev äldre utbildade jag mig till Zumba instruktör. En riktig intensiv helg i Stockholm där man skulle gå igenom flera olika dansstilar. Salsa, merengue, cumbia, och många fler. När vi var i Uganda blev det Afrobeat. Eller rättare sagt Fitness dance. En mix av två härliga världar. Dans och relativt hård träning. Man tränar kondition, styrka och koordination. I Uganda var passet 90 minuter. Efter första passet var jag totalt slut. Har aldrig känt en sån tröttnad innan. Men efter några veckor så kom man in i det.

Nu har jag fått förmånen att köra mitt danspass på Apladalens Sportcenter i Värnamo. Onsdagar kl 17:00-17:45 är vi ett gött gäng som kör! Jag valde att halvera tiden. Jag tror inte att mina medtränare är ledsna för det. Flera har sagt att dem inte trodde att det skulle vara så jobbigt som det är. Men fler har sagt att det var väldigt kul och att koreografin var enkel att följa med i.

Att få uttrycka sig till musik är nått helt fantastiskt!

Även när jag håller i mitt pass känner jag en sån innerlig kärlek till dansen. Jag glömmer allt annat. Alla bekymmer försvinner, alla orosmoment försvinner, allt utanför försvinner. I 45 minuter är det bara jag, musiken och mina härliga kompisar som kommer på passet.

Vi får dansa loss, skaka loss, skratta loss och bara njuta av härlig musik och att få förundras över vad kroppen kan göra.

Det som jag blir gladast över är när jag ser att de som kommer till passet går all-in i stegen och att dem kommer in i ett härligt gung. Det är som att något tänder till i ögonen, någonting väcks. Det är fantastiskt att se. Sen är det otroligt roligt att få se andra behärska koreografin som man har satt ihop och att få bra feedback tillbaka.

I den afrikanska kulturen är dansen väldigt central. Det är ofta trumman kommer fram och alla dansar loss. En gång i Uganda när vi var på ett hyvleri stod en kille bland alla brädor och dansade loss. Han hade fäst mobilen i mössan som var på tok för tjock att ha i 28 graders värme. Men det brydde han sig inte om. Han bara dansade och dansade bland alla brädor. Jag kan ångra att jag inte tog fram min mobil och tog en bild på honom. Det såg Såå härligt ut!

Ett annat otroligt mysigt dansminne är för ungefär två år sedan. Jag skulle lämna Jeff och Nixon på förskolan och precis innan vi ska gå ut ur bilen sätter Jeff på låten ”Vem e som oss” med Anis Don Demina. Han höjer ljudet så högt att det ekar på hela parkeringen. Jag som redan har hunnit runt och öppnat dörren på hans sida bara tittar honom och skrattar. Både grabbarna kommer ut ur bilen och vi börjar alla tre dansa loss på parkeringen! Alla tjuter av skratt. När låten är slut säger Nixon.

”Mamma, detta var såååå roligt!”

Så alla ni där ute, dansa mer för det är sååååå roligt!

Kram

Abeba

Life is a party and everybody is invited!