Gäst skribent Marie även kallad för ”Party Animal no.1”

Hej, för er som inte känner mig så heter jag Marie och är Josefines syster. En gång i tiden kanske jag skulle presenterat mig som storasyster… men hon vuxit ikapp och i många avseende vuxit om, så syster räcker.

Jag har blivit ombedd att skriva ett blogginlägg… om mina två vistelserna i Uganda, Kampala.

Så här kommer det…

Första gången jag åkte till Kampala var i oktober förra året. Syftet var att hälsa på Josefine, Filip och barnen. Jag bokade först en egen biljett, men landade småningom om att jag ville dela denna resa med min dotter Ella, då 4 år.

Jag ska ärligt säga att jag inte hade så mycket förväntningar. Jag såg framemot att komma till Afrika, värmen, dofterna, dammet. Men i övrigt var det bara familjen jag längtade till, visste faktiskt väldigt lite om Uganda.

Men oj vad den resan påverkade mig.

Det är svårt att beskriva på ett sätt som kanske alla förstår. Så jag klistrar in en dagboksanteckning jag skrev när jag kom hem:

https://youtube.com/shorts/E3f3M_Y72mw

On a journey, not sure where it will take me.
I was born one colour, raised another. Living in an enviroment chaterized by what I was raised by.
Am always the minority, in every room. Thought that was what was best, based on it being the normal for me.
Until recently.

I got to experience the opposite.
For a short time I suddenly fit in. I looked like everyone else, in every room.

Then it hit me, how tired I am

Kampala gav mig samhörighet, kärlek, frihet, enkelhet och glädje. Oj så mycket glädje! Så mycket att jag hade panik när jag kom hem. HUR ska jag hålla kvar vid denna känsla?! HUR ska jag applicera detta lyckorus i mitt långt mer priviligierade liv i Sverige. Stackars Oscar fick hem en fru som grät.. i en veckas tid 🤦🏾‍♀️ och på jobbet sprang jag runt och ropade ”Välj glädjen” stup i kvarten.

Hursomhelst så bestämdes det att jag skulle åka tillbaka igen innan familjen Gunnarsson flyttar hem. Denna gången själv.

Tack Oscar för att du förstod hur viktigt detta var för mig 

Så nu sitter jag här på flygplatsen i Entebbe.. efter Kampala 2.0, på väg hem igen. Denna gången med ett nytt motto.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om de möten jag haft med otroliga människor. En del från förra gången och många helt nya. Denna resan har varit mer drama, mer emotionell och med ännu mer självreflektion.

Den har också gett mig inte bara en utan två nya insikter. När jag kommer till Kampala, så kommer jag dit som en priviligierad person. Efter en vecka började jag fundera på om det är provocerande för ugandierna att jag går runt och säger att jag älskar Kampala. Klart jag gör, för mig är i princip allt billigt.

Jag kommer aldrig behöva låna pengar till min dotters födelsedagspresent eller för att kunna köpa ett par nya byxor. Jag kommer aldrig behöva bli ihop med någon för att få ekonomisk stöttning, jag klarar mig själv.

Jag. Har. Det. Så. Bra.

Absolut, jag jobbar hårt för det, men det gör mina vänner här också.

Så jag ändrar det första uttalandet, jag passar inte in fullt ut här heller. Kanske vid första anblick, min kropp, mitt hår, mitt ansikte, absolut. Men så fort jag öppnar munnen eller plånboken så blir det annorlunda.

Den andra insikten är lugnt, friden och sinnesron. Här är det viktigaste att man är en bra person, att man delar med sig av det man har, är vänlig och sprider glädje runt omkring sig.

Inre frid trots att man bor i Afrikas mest kaotiska stad.

Inre frid trots att man inte vet hur länge pengarna ska räcka.

Inre frid för vad har man utan det.

Så det jag tar med mig av Uganda 2.0 är vad en vis man jag träffade på en fest sa:

You need to find your peace. Find you peace and then figure out how to give back to Africa

Weebale Uganda, you have my 🤎

Life is a party and eveybody is invited!

Kärlek

Familjen Gunnarsson ❤ och Marie❤