Det börjar gå mot sitt slut…….

Hur ska jag förklara den sista tiden?

Den 18 mars går flyttlasset mot Sverige och vi lämnar Uganda bakom oss för denna gången. Det känns helt otroligt, overkligt och ofattbart!

Vill inte tro att det är sant, samtidigt som det går inte att leva så som vi gör nu. Skulle vi stanna hade vi behövt ha ”riktiga” jobb!

Men nu slutar vi prata om det och pratar om positivare saker.

Den 10 mars anlände Marie min syster här igen. Ett mycket kärt återseende! Hon var här i oktober och enligt henne själv grät hon under en hel vecka och ville bara tillbaka.

Det är så många man träffar som har känt den känslan.

Uganda är magnetiskt!

Jag och en kompis åkte och hämtade Marie på flygplatsen och Filip stannade hemma med barnen. Hon var ute ur flygplatsen runt midnatt och det fanns ju inte nån tid att förlora så vi åkte direkt till klubben! Min Shufa hade frågat mig innan Marie kom om jag trodde att hon ville ut och dansa och jag svarade:

”Nej hon har rest i nästan 24 timmar, hon kommer vara såååå trött!”

Men egentligen var det jag som var helt slut!

När Marie kom och fick frågan var det ett HÖGT

”JA!”

I mitt inre tänkte jag

”ÅH NEJ!”

Jag försäkrade dem om att vi bara skulle stanna i 30 minuter

det va riktigt långa 30 minuter…..

Det blev till slut 3 timmar…..

Och jag hade faktiskt väldigt roligt!

På söndagen hade barnen blivit inbjudna på ”playdates” med vänner på olika håll, så vi var barnfria under några timmar mitt på dagen och senare på eftermiddagen var vi hembjudna på sen lunch till hon som körde till flygplatsen.

Livet här är såååå enkelt (det är sanning med modifikation)

Det enkla är att det sociala livet är enkelt.

Man bjuder bara hem nån, hämtar några ungar från skolan och barnen leker fritt. Min erfarenhet av Sverige är att det är sååå uppstyrt och det finns inte utrymme för spontanitet. Jag är den första att erkänna att jag har varit den personen. Tyvärr har vårt schema hemma i Sverige varit fullspäckat de tre närmsta månaderna så hur ska man kunna vara spontan!?

Söndagen började gå mot sitt slut och vi hämtade hem alla barnen och tog med oss ett extra barn hem.

Måndagen var första dagen för barnens ”sportlov” så dem följde motvilligt med oss till jobbet.

Jag hade förberett Marie att jag behövde hennes hjälp med att göra formulär till organisationen som vi jobbar på. Hon är utbildad socionom och jag ville att hon skulle hjälpa mig med att skapa ett formulär som de kan använda när tjejer, barn, kvinnor kommer till hemmet.

Det har varit guldvärt att ha henne här! ( Hon är fortfarande här men åker på fredag.)

Något som jag fick lära mig är att det inte finns nån socialtjänst i Uganda, inte i samma funktion i alla fall. Det finns nån myndighet som håller på med familjer men den är för korrupt och det fungerar inte. Många socionomer i landet jobbar ideellt eller för en NGO.

Finns behovet?

Absolut!

Siffran på våld i hemmet är 48% i landet, då kan man ju bara tänka att det även finns ett stort mörkertal. Då är det enbart våld i hemmet. Vad gäller alkoholism, droger, vad fattigdom gör med människor osv har jag inte några siffror på.

I Sverige startades socialtjänsten 1979 så det kanske inte är så konstigt att det inte finns här. Jag trodde faktiskt att det var tidigare. Marie utbildade mig att man i år har reviderat socialtjänstlagen för första gången sedan den implementerades 1980.

Världen blir bättre men det tar tid….

Sen har hon hjälpt mig med att läsa igenom hemsidan som jag håller på att bygga. Alltid bra att ha en snäll kritisk röst!

På kvällen hade vi bokat att vi skulle på danskursen som jag tog med henne på sist hon var här. Det har blivit mycket dans under de två veckor hon har varit här. Jag har till och med fått förmånen att hålla i en dans under lektionen och det ska bli fler. Imorgon torsdag ska jag hålla i tre danser och stretchingen.

Jag är sååååå nervös!

Men det ska nog gå bra!

Ni får hålla tummarna för mig!

Innan Marie bokade sina biljetter pratade jag med henne om att jag och Filip ville göra en ”Hejdå” fest för alla våra vänner. Och den ville vi ha när hon va här. Ett utmärkt tillfälle för henne att träffa alla våra vänner!

Så den 17 februari hade vi en riktigt stor fest för våra vänner här. Det kom ungefär 80 personer, sen var det en del städpersonal och vakter som oxå deltog. Vi hade förberett mat till 100 personer. Det var såååå roligt!

Vi är sååå otroligt välsignade med såååå fina vänner!

Hur i hela friden kan man skapa kontakt med så många tänker ni?

Det var ungefär 40 barn.

Människorna som var från festen var från skolan, organisationerna som vi jobbar för, danskursen, innebandygänget, crossfiten, grannar, ambassad folk och jag har säkert glömt nån.

Länderna som de kommer från är:

Uganda, Sverige, Serbien, Israel, Libanon, Rwanda, Storbritannien, Australien och där har jag definitivt glömt nått land.

Det är helt otroligt vilka fina människor vi har träffat!

Vi kommer vara evigt tacksamma till alla som har tagit sååå väl hand om oss!

Här nedan kommer ett till bildspel från den sista tiden.

Som avslutning vill jag bara inflika att jag har börjat skriva dikter. Jag började för sju år sedan men nu har jag lagt ner lite mera energi och tid på det.

Så den 1 mars ska jag vara med på ett poesi event och läsa två av mina dikter.

Mitt poesinamn är Abeba, ni som har läst bloggen vet varför. Ni andra får göra lite research.

Om nån är intresserad av att läsa mina dikter kan ni gå in på mitt instagram konto

@advantage.of.life

Med detta sagt vill jag säga till alla att våga följa det som du drömmer om, våra ställa er upp och gör det som du är magisk på!

R.I.S.E

Life is a party and eveybody is invited!

Kärlek

Familjen Gunnarsson❤