Bilden är tagen i mitt barndomshem och min mammas barndomshem. Vi skulle måla om garaget i röd falu färg. Kan det bli mera svenskt?

För 30 år sedan flyttad vi till Sverige, Hallands län, Halmstad kommun och Sennan by från Gaborone, Botswana. Där hade vi bott från att jag var adopterad tills jag var sju år. Jag har jätte många fina minnen från den tiden.

Vi gick i en bra brittisk internationell skola. Vi hade många fina vänner. Vi bodde i ett fint hus med många vänner på innegården som alla i husen delade på. Där fanns även en pool. Det var i princip poolparty varje dag. Vi hade en hund som hette Sissi. Mamma var hemma med oss. Vi hade en hemhjälp som hette Flora, en vakt och en man som jobbade i trädgården. Vi levde ett lyxliv. Då kan man fråga sig, hur hade mina föräldrar råd med det?

Min pappa arbetade för SIDA som solenergiexpert. I Botswana är det ungefär 360 soldagar. Det är ett öken land så det är antingen varmt eller jättevarmt. Han hade haft andra utlandstjänster och älskade tanken av att utveckla användningen av förnybarenergi.

När vi flyttade hem från Botswana blev livet allvarligare på nått sätt. Jag hade levt i en bubbla som alla småbarn bör göra. Jag förstod mig inte på orättvisor, hudfärg, klassindelning, utanförskap och allt annat negativt. Det blev en verkligenhet när vi kom till Sverige. Jag kan inte säga att jag någonsin har blivit mobbad för min hudfärg men jag har definitivt känt att jag inte är välkommen i många sammanhang. Och att människor är förundrad över att det har gått så bra för mig trots att jag inte är född i Sverige.

Mammas råd när vi skulle börja skolan var följande:

” Om det är någon som säger någonting om er hudfärg, slå dem. ”

Så vad gjorde jag.

Jag slogs.

Jag slog dem även innan de hann säga nått för jag ville inte höra.

Ska jag vara ärlig fattade jag inte vad hon menade förrän då. Att jag och Marie hade en hudfärg som inte var som majoriteten var inte ett bekymmer men jag insåg senare att det kommer vara ett problem.

En väldigt oskyldig historia från min skoltid i Sverige var att en kille i min klass tittade på mig med nyfikenhet och sa:

” Du måste vara från Gotland för du är så brun” ( ni som inte vet var Gotland ligger eller varför han sa så, här kommer förklaringen. På Gotland som är en ö utanför Sveriges kust är det ofta fint vänder och svenskar gillar att sola, så det var ju en korrekt analys om jag hade varit en medelålderskvinna.

Jag sa kaxigt tillbaka:

” Va nej, jag är inte från Gotland, jag är från Etiopien.”

Samma år som vi flyttade hem från Botswana blev Nelson Mandela president i Sydafrika och folkmorden i Rwanda tog plats. Det dödades mellan 800,000 – 1 miljon människor på 100 dagar. Bara för att någon hade sagt att dem var av fel stam.

Jag minns när vi var i Sydafrika något år innan vi flyttade till Sverige att vi blev nekade att äta på en restaurang.

Anledningen:

Vi var en mix-family.

Jag kommer inte ihåg att mamma eller pappa gjorde en scen av det, men jag minns att pappa gick fram och tillbaka på ett trappsteg. Han sa inte ett ord men hans gångstil var bestämd och ilsken.

Ett annat minne är att min pappa blev intervjuad av en tidning och då sa han att han var bekymrad över hur vi, jag och Marie skulle klara av det i Sverige. Han ville inte att vi skulle lida för att vi var födda i Etiopien.

Ett gott minne från skolan var att jag en gång gjorde ett matteprov snabbast och hade alla rätt. Då var belöningen att man fick gå till rektorn och få en klubba. Det kan låta konstigt men för en sjuårig var det fullt rimligt. Det förekom disciplinering i form av slag på fingrarna med en linjal eller slag i huvudet med en bok. Så att få gå till rektorn var ett bevis på att jag hade lyssnat, förstått och blivit belönad. I den skolan hade vi skoluniform och lärarna var strikta. Men vi hade väldigt roligt.

När vi flyttade hem och jag skulle börja i en liten skola utanför Sennan, var det som att komma till en djungel. Alla barnen bara sprang runt, skrek och lyssnade inte ett dugg. Jag vet att jag tänkte:

” Dem kommer få så mycket stryk! ”

Men det hände aldrig.

Skolan var väldigt bra men väldigt annorlunda från skolan i Botswana.

Nu 30 år senare och bosatt i ett annat afrikanskt land och är mamma med tre barn i skolåldern ser jag hur saker har förändrats men att skolan här är tuffare, striktare och förväntningarna är högre än i den skolan som barnen går i hemma i Sverige.

Jag förespråkar absolut inte stryk. Den skolan som våra barn går på här i Uganda slår inte barnen men vi satt och pratade med rektorn häromdagen och hon höll med oss att det har utvecklats i en riktning i västvärlden som är oroväckande. Hon själv är från Storbritannien men har bott i Uganda i många år.

Vad har annars hänt på 30 år?

Blir världen bättre eller var det bättre förr?

Nu är det mycket som är dåligt men världen blir bättre.

Fler barn överlever, fler människor har tillgång till skola, fler människor har tillgång till sjukvård.

Vill du veta mer, klicka på länken.

Blir världen bättre? (blirvarldenbattre.se)

Sen kan man ifrågasätta om utvecklingen går i en bra takt? Och alla andra effekter. Vi ser här i Uganda att det är svårt för människor att få arbete som går att överleva på. Det är en liten klick som har det riktigt bra, resten lider.

Nu är det en stor sammankomst i Kampala. Den heter G77 och här nedan kommer beskrivningen.

Gruppen av 77 (G-77) bildades den 15 juni 1964 av sjuttiosju utvecklingsländer som undertecknat den ”gemensamma förklaringen från de sjuttiosju utvecklingsländerna” som utfärdades i slutet av den första sessionen av FN:s konferens om handel och utveckling (UNCTAD) i Genève. Även om medlemmarna i G-77 har ökat till 135 länder, behölls det ursprungliga namnet på grund av dess historiska betydelse.

Denna storsamling äger rum på tre olika plaster i Uganda. Det är politiker och delegationer från hela världen. Men det sorgliga är att i fredags när vi var i slummen var det så få pojkar. Då berättade Mark som är ansvarig att polisen och militären var i slummen och arresterade många människor från Karamoja stamen och satte dem in fängelset. Anlednignen var att dem ville att barnen till föräldrarna som var arresterade skulle sluta tigga på gatorna i Kampala.

500 människor blev arresterade på grund av fel tillhörighet.

3 människor dog

Massor med barn vet inte var deras föräldrar är någonstans.

Det i sin tur ledde till att många gatupojkar gömmer sig för att dem är rädda att visa sig offentligt.

Hela Kampala är full av poliser och militär. På vägen upp till vårt lägenhetskomplex är en av vägarna avspärrad och man kommer inte förbi om inte berättar för vakterna att man bor i området.

Det komiska med denna sammankomst är att slogan är:

” Leaving no one behind ”

Om ni vill läsa mer om det klicka på länken.

G77 3rd South Summit – Kampala 2024 (3southsummit.ug)

För skoj skull kollade jag upp vad den svenska biståndsbudgeten vad 1994. Den var på 13, 4 miljarder kronor.

Nu är biståndsbudgeten på 56 miljarder kronor.

Det har hänt mycket i Sverige på 30 år.

Många frågor kommer i mitt huvud när jag ser detta?

Vad tänker du när du ser denna siffran och ökningen?

Vad är rätta sättet att hjälpa människor? Vad är det människor egentligen behöver?

Vad behöver du för att ha ett bra liv?

Vad behöver jag för att ha ett bra liv?

Vad kan jag göra?

Vad kan du göra?

Jag läser för tillfället Hans Roslings bok

” Hur jag lärde mig förstå världen. ”

Där beskriver han så vackert hur han har förstått världen genom sin familj. Från att bara på några generationer har människor gått från att vara analfabeter till att vara professor.

Sen var detta i Sverige.

Inte Uganda.

Han beskriver i boken att hans föräldrar inte var glada över att han tog ett halvårs sabbat i hans läkarstudier för att åka till Asien. Dem sa till honom att han har utbildat bort sig från honom.

Utbildning är bra, det är en mänsklig rättighet att kunna läsa, skriva och räkna. Men är det verkligen nödvändigt att alla ska läsa på universitet? Här i Uganda är det vanligt att människor som har studerat på universitet tankar bilar eller jobbar i en affär. Kan ni tänka er hur det känns att vara den personen som hela familjen hoppas på.

Du är den som ska få alla ur fattigdom och du får inte nått arbete, förutom att tanka andra människors bilar. Dem som har möjlighet lämnar landet för att få arbete inom det som dem har studerat. För individen är det en bra möjlighet att komma iväg och försöka försörja sig för landet i sig är det katastrof. Det blir dränerat på kunskap och människor som kan driva landet framåt.

Den nya organisationen som vi volontär arbetar på driver i första hand en skola. Det är förskola och lågstadie. Driften av skolan betalas av skolavgifter. Men en del av vinsten från skolan driver Moureen ett tryggt och säkert boende för utstötta och sårbara kvinnor. Det kan vara tonårsgraviditeter, kvinnor som lever i slummen med sina barn men är utsatta och lätta att utnyttja. Eller unga tjejer som har blivit våldtagna eller föräldralösa barn.

Här får de husrum, mat, lära sig en färdighet. Det kan vara att virka en dörrmatta, lära sig göra olika frisyrer, lära sig hur man syr. Dem kan stanna här upp till ett år. När dem har läkt inombords genom gruppsamtal, lärt sig en färdighet och återförenats med någon från deras familj, börjar processen med att dem ska lämna organisationen. När dem lämnar får dem ett litet startkapital. Det kan vara till att starta en liten affär eller en salong eller någon annan form av business.

Det som tilltalar mig och Filip är att dem är inte fullt beroende av sponsorer utifrån. Dem har sponsorer från Sverige men målet är att vara helt självförsörjande och hjälpa människor i deras närområde.

Mitt jobb här kommer mestadels vara administrativt. Moureen vill ha hjälp med att organisera alla dokument och få in allt i datorn. Jag ska även hjälpa dem att göra en hemsida till skolan och arbetet. Filip har redan börjat med hustomte-fix. Han är så glad att få jobba med kroppen igen.

Lampor har blivit uppsatta runtom på området. Det ska skrapas bort gammal färg på husen och det ska målas och sen ska Filip jämna till en gräsyta så att barnen kan spela fotboll. Vi kommer att ha saker att göra här och det är så roligt.

Här är en bild av finaste fotografen Joakim Norgren.

Här fick fotografen vara på andra sidan linsen.

Här är jag med min vän Moureen. Det är fantastiskt att få vara här och hjälpa henne. I maj ska deras familj få tillökning av en lite tjej!

Så hur sammanfattar jag detta inlägget.

Mycket har hänt på 30 år.

Detta är från min mammas födelsedagsfest för 2 år sedan. Livet har förändrats drastiskt. Nu lever jag i min egna familj och försöker ge mina barn det bästa av vad världen har att erbjuda och visa dem världen och att vi alla är människor och att vi måste ta hand om varandra.

Jag är så tacksam för att jag har fått förmånen att vara från Etiopien, fått leva i många olika afrikanska länder, fått lyxen att växa upp i Sverige och förmånen att ta med min familj till Uganda.

Världen blir bättre!

Life is a party and eveybody is invited!

Kärlek

Familjen Gunnarsson❤