För några veckor sedan var jag och Filip på väg att hämta barnen. Vi hade varit och gjort några ärenden och ätit lunch ute på ett ställe som heter Olives. Ni som var med på gruppresan vet vilken restaurang jag pratar om. En mysig restaurang med italiensk touch. Vi satt i bilen och pratade och vid vägkanten ser jag en kvinna som ser helt förtvivlad ut. Hon gråter okontrollerat. Hon sitter ihopkrupen och bara gråter.

Både jag och Filip ser henne och jag säger att vi måste stanna och kolla så att hon är ok. Filip stannar bilen och jag hoppar ut. Filip backar sakta bakåt och stannar.

Jag går mot kvinnan och frågar henne hur hon mår.

Hon svarar mellan snörvlingarna ” It’s not fine.”

”I have no place to stay and my baby just died and my husband has left me and I´m pregnant.”

Hennes förtvivlan gick att ta på. Det var ren och skär desperation. Jag fick sånt medlidande med henne och frågade henne. ”What do you want?”

”I want to go back to my village, it’s outside of Jinja.”

”How much is it for you to go there?”

”I need 30,000 shilling to go there. ”

Jag gick fram till bilen och sa till Filip att vi måste ge henne pengar. Vi gav henne 40,000 shilling som är 120 kr. Jag bad henne att äta ett mål mat och att ta bussen hem till hennes by. Hon blev så glad att hon föll ner på knä och bara tackade mig. Här i Uganda är det en akt av respekt att sätta sig på marken för personen som man vill visa respekt. Jag har personligen sååå svårt för det. I början gjorde vår hemhjälp och nanny det varje gång hon fick sin lön. Men jag sa till henne att du får inte göra så här. Jag vill inte att du gör så.

Kvinnan sätter sig på en bodaboda och säger att hon ska åka mot busstationen.

Jag sätter mig i bilen och är helt förkrossad. Jag bara gråter. Jag känner hennes smärta. Hennes ensamhet. Hennes övergivenhet. Och återigen kommer tanken till mig, ”det kunde varit jag.”

Vi åker och hämtar barnen och jag kan inte sluta tänka på denna kvinnan. Jag ringer hem och berättar denna historian för flera av mina vänner.

Det går nån vecka och av nån anledning är vi på samma gata igen. Då säger Filip, ”nämen ser du vem som sitter här.”

Då sitter samma kvinna på ungefär samma plats. Då blir jag riktigt irriterad.

Känslan är att jag hoppas ur bilen när den fortfarande rullade. Men så var det säkert inte. I bilen sitter Familjen Axelsson och Bo och Cina Andersson.

Jag går fram till tjejen och frågar henne varför sitter du här. Varför är du inte hemma i din by? Jag gav dig ju pengar till det.

Man kan säga att hon var väldigt förvånad att se mig. Hon började stamma och sa att hon har problem med hyresvärden och hon har inte kunnat lämna. Nu var det inte några tårar men inte heller en kaxig tjej utan en tjej som hade blivit tagen på bar gärning.

Jag sa till henne på skarpen att det är inte okey att leka med människors känslor. Jag sa till henne att jag tyckte uppriktigt synd om henne och ville ärligt hjälpa henne. Jag kokade av ilska och jag var irriterad på mig själv att jag var så lättlurad.

När vi hade lämnat henne var min förvirring total. Hur ska man veta att man hjälper rätt person?

Hur kan människor spela på ens känslor?

Men Cina sa något väldigt fint.

”Josefine, du ska inte klandra dig själv. Dina känslor var genuina och det kan ingen ta ifrån dig. Och du visade henne att detta är inte okey, förhoppningsvis har hon lärt sig nått.”

Life is a party and eveybody is invited!

Kärlek

Familjen Gunnarsson❤