Vad är min skyldighet?

Tiden går så vansinnigt snabbt!

Nu menar jag inte vansinnigt som i konstigt, befängt, galet eller tokigt. Utan månaderna bara flyger iväg. Vi har nu varit här i mer än 6 månader. Vi landade i Kampala den 11 mars och nu är snart slutet av augusti. När vi förberedde oss på att åka till Uganda var det många funderingar som passerade genom mitt huvud.

Kommer vi trivas?

Hur kommer det att kännas att stiga av planet?

Kommer det lukta nylagd asfalt som det gjorde varje gång vi åkte till Botswana när jag var barn.

Hur kommer barnen reagera över all misär?

Var ska vi bo?

Tänk om någonting händer oss?

Vem ska vi kontakta om något händer?

Vad blir nästa äventyr?

Hur kommer Filip trivas?

Kommer barnen lära sig engelska?

Kommer vi komma in i ett sammanhang?

Vad ska vi göra på dagarna på The Fortress?

Om någon i familjen inte trivs hur länge stannar vi innan vi åker hem?

Frågorna var många, svaren var få. I princip noll. Vi visste inte vad vi gav oss in på. Jag var den enda av fem individer som hade satt sin fot i den miljön som skulle bli vårt hem de närmaste månaderna. Åldersspannet på vår familj är mellan 4 år och 37 år. Det är vilt skilda behov, önskemål och drömmar. Men det som varje individ i vår familj har gemensamt är att vi alla gillar att umgås tillsammans. Och det har vi gjort mycket under dessa månaderna.

Under vår roadtrip som jag har skrivit om har vi under fyra veckor sovit i samma rum, stuga eller tält. Man kan nästa säga att vi har sovit i en enda stor hög ibland. Sanningen är den att det kommer nog inte hända inom en snar framtid att vi ägnar så mycket tid tillsammans. På semestern i Sverige umgås vi mer än gärna med vänner och familj.

Ikväll när jag la Meya berättar hon att hennes nya vän på skolan har bott i UK ( United Kingdom) , Kanada, Uganda och sen ska dem flytta för gott till Tanzania. Dem har bott tre år på varje ställe men Tanzania kommer vara slutdestinationen.

För att citera Meya:

”Det är så coolt att dem har bott i så många olika länder.”

För er som inte känner Meya så bra, så är hon en tjej som gillar när saker är som dem är. Hon diggar inte förändring så mycket men hon är ändå nyfiken. Hon är ambivalent i sina känslor men hennes nyfikenhet vinner oftast. Att flytta till Uganda var inte något som hon ville. Absolut inte i nio månader.

Max tre månader.

Men…….

Hennes nyfikna sida har tagit kontrollen.

Nu skulle hon kunna tänka sig att bo här längre och om hon skulle flytta till ett annat land skulle det vara Kenya. Häromdagen sa hon när jag kammade hennes hår att det kommer bli så svårt när hon blir äldre och hon bor i Uganda och måste åka till Sverige för att jag ska kamma hennes hår.

Det är som ljuv musik i mina öron att hon har välkomnat världen som jag och Filip har presenterat för henne. Att världen är hennes arena. Den finns till henne förfogande. Den är inte läskig eller skrämmande. Den är härlig med allt vad det innebär. Den är berikande. Den är god.

Jag utgår mest ifrån henne för det är mest hon som lägger märke till saker och skapar sig en uppfattning och börjar göra sina egna planer. Boysen är fortfarande väldigt nöjda där vi är.

Men vad har vi som föräldrar för skyldigheter?

Nu menar jag inte skyldigheter som i att ge våra barn mat, kläder, kärlek…..

Utan har vi en skyldighet att visa världen för våra barn? Har vi en skyldighet att visa orättvisor? Har vi en skyldighet att ”förstöra” sagobilden?

För min del känner jag så starkt att jag har en skyldighet att visa att vi har det så otroligt bra på många plan och att vi måste vara tacksamma och ödmjuka inför det. Vi kan inte ta det förgivet. Det viktigaste för mig i livet är familjen, hälsa och ett inre lugn. Goda relationer, en fungerade kropp och ett stilla sinne kommer man långt på.

Jag har ofta känt en obeskrivlig skuldkänsla av att just jag kom till Sverige och fick ett bättre liv. Det minsta jag kan göra är att ge lite tillbaka. Ge av min tid, mina pengar och att lära mina barn att bry sig om andra människor. Inte bara de som har samma intresse eller gillar att äta samma sorts mat. Utan även de som du aldrig skulle ha umgåtts med om det inte var för att du aktivt satte dig i en ny miljö. Det är läskigt och det är obekvämt, men det är så berikande.

Idag har jag suttit i samtal med en av tjejerna på The Fortress och det är svårt att veta vad man ska säga. Hur ska man ge en 16 årig tjej råd om hur hon ska hantera sin pappa som vill döda henne och hennes bebis.

Denna tjejen hade jag aldrig umgåtts med eller ens träffat om det inte var för ett aktivt val att sätta oss i en ny situation. Bara för att man kommer in i en ny situation behöver det inte betyda att man kommer bra träffa misär. Vi umgås med många olika typer av människor. Människor som jobbar på ambassader, FN, UNHCR, i den privata sektorn och på andra hjälporganisationer. Det som alla människorna har gemensamt är att vi hade aldrig träffat dem om vi bodde kvar i Värnamo.

Jag hade aldrig fått inblick in mellanöstern konflikterna om jag inte hade träffat människor från Israel och Libanon. Jag har aldrig förstått de förödande konsekvenserna korruption har om jag inte hade pratat med Ugandier. Jag hade aldrig fått kunskap om pandemins effekter på turismen om man inte hade träffat och pratat med människor som livnär sig på turister i Kenya.

Livet är så berikande om man bara vill.

Och om man lyckas att så ett frö i någon så vet man inte hur långt det trädet kan växa……..