Tänk att vi var borta i exakt en månad. 30 dagar. 3 olika länder. Det var en märklig känsla att köra upp för vår backe. En känsla av att vi är hemma igen. Nu är vi tillbaka i kaoset. Stöket. Folkvimlet.

Och vi alla Ä L S K A R det.

Vi tog det ganska lugnt när vi kom tillbaka. Packade upp i lugn och ro, tvättmaskinen gick dag och natt. Barnen lekte med sina kompisar på innegården. Vi njöt av utsikten på vår balkong. Det är något vi kommer sakna när vi kommer hem. Utsikten över hela Kampala. Alla lamporna, blixtarna långt borta vid horisonten och alla ljud. Men jag ska inte sticka under stolen med att vi njuter av vår tystnad i Herrestad. Men det är verkliga kontraster.

När vi kom till The Fortress efter en månads semester var återföreningen storslagen. Alla kom fram och gav oss stora kramar och var så glada. En av dem anställda sa glatt, ”Äntligen är Nakimuli tillbaka, det betyder att vi kommer få kyckling snart!” ( mitt ugandiska namn är Nakimuli som betyder blomma)

När vi satt alla och sjöng sånger tillsammans så började jag gråta. Jag hade saknat alla så mycket. Det insåg jag när jag såg dem. Hur i hela friden kommer det att gå när vi ska lämna för gott?

Det har lämnat en tjej under tiden vi var borta och det har kommit tre nya. En av tjejerna är så ung som 13 år och hon fick reda på att hon var gravid i 8:e månaden. Hon har inte känt sig som vanligt och inte kunnat äta särskilt mycket och inte haft mat att äta och då inte gått upp i vikt. Nu är hennes bebis här och hon sitter och ammar.

Jag satt i förra veckan och bara studerade henne. Det är så märkligt och hjärtskärande att se ett barn amma ett barn. Mina ögon kommer aldrig att bli van vid den bilden. Jag tyckte att jag var en ung mamma och många i min omgivning tyckte att jag var ung. Jag var dubbelt så gammal som henne. Mina förutsättningar var raka motsatsen. Som om det skilde galaxer mellan våra öden.

Jag var gift med en man som jag älskade, hade själv valt att bli gravid, såg fram emot att bli mamma, nervös över vad som väntade oss, hade köpt hus året innan och jag hade ett fast jobb med en bra inkomst.

Detta barn som nu är mamma har ingenting.

Hon har blivit utstött från sin familj, hon har inte valt att bli gravid utan blev lurad av en kille. Om hon låg med honom skulle han ge henne 2000 shilling (6 kr) men efter samlaget gav han henne bara 1600 shilling för han hade inte mer. Hon har inte gått klart grundskolan. Hon är mitt uppe i ett trauma över att ta hand om en bebis. Hon har inte fattat att hon är mamma än eftersom graviditeten fastställdes så sent.

Det allra viktigaste nu är att hon får bearbeta sitt trauma och återupprätta familjerelationen så att hon kan återförenas med sin familj. The Fortress är bara ett temporärt boende, inte ett permanent. Men det är många av tjejerna som man skulle vilja behålla.

Men mitt uppe i all misär och i alla historier så ser man en glimt av hopp i tjejerna. Desto längre tiden går ser man att den ledsna, nedstämda, desperata, undernärda tjejen börjar le, börjar prata, börjar visa sin personlighet och tar mer och mer plats. Alltså det är en sån lycka!

Det är en sån V I N S T!!!!!

Det finns alltid hopp.

Hur hopplöst det än ser ut så finns det hopp. Ger vi människor i vår omgivning kärlek och tror på dem och finns där kommer vi se mirakel!

Life is a party and everybody is invited!

Kärlek

Familjen Gunnarsson❤