Del 3 East Africa, en rundresa i hemlandet.

KENYA

Huvudstad: Nairobi

Befolkningsmängd: 53, 1 miljoner

Födslar per kvinna: 3,40

Storlek: 582 646 km2

Då har vi kommit till sista landet på vår rundresa. Det komiska är att vi bara såg Victoriasjön vid två tillfällen.

Nu var det återigen dags för att genomgå processen med visum och att föra in en Ugandisk bil i ett annat land. Vi börjar få kläm på detta men det är alltid en seg process och man vet att det kommer ta en stund. Det som var mest stressande var att vårt visum som jag hade ansökt om tidigare online godkändes samma morgon som vi skulle åka in i Kenya.

Jag va lite smått nervös men det löste sig i sista sekund!
Det som gjorde att den blev nekad första gången är följande:

På mitt tredje namn har jag en apostrof Desirée. Jag skrev på ansökan exakt likadant som det står i mitt pass. Men tydligen är det inte godkänt i Kenya att använda apostrof. När den var borta blev ansökan godkänd inom ett par timmar.

Känslan av att köra in i Nairobi var märklig. Jag och Filip sa direkt att detta är en storstad. Kampala är en liten mysig by. Nairobi har höghus, trafiken är smidigare, riktiga bussar, vägarna är bra och alla boda boda (motorcykeltaxi) är i princip obefintliga.

Precis efter gränskontrollen har kineserna byggt en ny fin motorväg som man betalar för att köra på. Den går inte att köra på än. Men vi kör på en annan som oxå ser väldigt ny ut. När vi kommer fram till tjänstemannen som sitter i kuren inser vi att vi inte har Kenyanska shilling att betala med.

Inte nu igen!

Han är snäll nog och tar emot motsvarigheten i Tanzaniska shilling.

De stora genomfartshusen där man betalar har inte direkt en afrikansk design. Dem påminner om stora kinesiska hus, vilket ser märkligt ut. Varför gör man så? Synligheten av Kinas närvaro ses allt mer i alla länder som vi har besökt. Men det är en helt annan diskussion och det får bli i ett annat inlägg.

Våra vänner som precis har flyttat till Nairobi rekommenderade oss en lägenhet i ett område som inte ligger så långt ifrån deras. En jättefin lägenhet med tre sovrum, två badrum, balkong och det bästa av allt tvättmaskin och torktumlare i samma maskin.

HALLELUJA!

När vi hade packat upp och laddat första maskinen var det dags att lämna lägenheten för att träffa våra vänner på middag. Denna kvällen blev det italienskt och dem hade så fina tavlor på restaurangen.

Om du vill se fler av hans tavlor kan du klicka vidare på länken.

La Terrazza Restaurant | Italian Restaurant, Lounge & Art Gallery

Eftersom vi är en småbarnsbarnsfamilj blev vi inte långvariga. När klockan var 22:30 var det dags för oss att åka hemåt.

Det är alltid mysigt att komma hem till sitt. Denna månaden när vi var iväg har många platser varit vårt ”hem” och det är märkligt att alla ställen har känts som hemma. Oavsett om det är vårt tält, ett hotellrum, ett enkelt krypin eller en lägenhet.

Att krypa ner i en varm och go säng är en välsignelse. Det är så lätt att ta det förgivet.

Dagen efter hade vi bestämt att vi skulle äta en brunch tillsammans på ett café som ligger inne i en stor skog som man kan promenera i.

Barnen fick möjlighet att måla egna figurer och efter brunchen gick vi en promenad så alla fick röra lite på sig.

Det är fantastiskt att träffa människor från hela världen och sen få möjligheten att hälsa på dem när de flyttar vidare.

Sam lärde jag känna när jag var i Uganda 2018 och detta är hans tjej Morgane som är från Schweiz. Världens finaste tjej! Dem har blivit riktigt goda vänner till oss. Synd bara att hon har fått jobb i Nairobi. Sam kommer åka fram och tillbaka. Han har startat sitt egna safari företag och det går riktigt bra för honom.

Här på bilden sitter vi alla och väntar på vår taxi som ska ta oss till ett shoppingcenter och där ska vi strosa lite och eventuellt hitta på nått barnvänligt.

Vi kommer fram till shoppingcentret och det är som ett shoppning varuhus som i vilken storstad i Sverige som helst. Kanske till och med lite bättre. Längst uppe finns det lekland, bowlingbanor och akvarium. Riktigt barnvänligt!

Filip och barnen köper inträde in till en trampolinpark och jag sätter mig och väntar med Sam och Morgane på en restaurang.

När timmen har gått och dem är klara är alla super hungriga. Vi väljer att stanna kvar eftersom det är sent och vi behöver äta för att sen packa ihop oss i lägenheten för att tidigt nästa morgon åka tåg till Mombasa. Morgane och Sam väljer att åka hem. Vi skiljs åt och bestämmer att vi ses när vi kommer tillbaka till Nairobi.

Vi strosar vidare genom butikerna och köper ett lite kläder till barnen. Vi är på väg att gå till en restaurang, Jeff och Nixon springer före och busar med varandra. Jeff springer först och han tvärstannar när han kommer fram till en tom fontän och bredvid fontänen är det en staty i metall. Han stannar precis innan den men olyckan är redan framme. Han skriker det högsta jag någonsin hört honom skrika. Jag springer fram till honom och tittar på hans näsa det som ut som smuts på näsan. Jag fattar ingenting.

Men sen ser jag när blodet börjar rinna ner för kinden. Han har ett öppet jack i kinden. Filip är snabb att springa in till en restaurang och fråga efter servetter, han kommer ut med ett gäng och jag tar bort min hand som jag har hållt under såret för att blodet inte ska komma på hans kläder. Vi håller servetten mot såret och försöker samla tankarna.

Hur gör vi nu? Vi tittar på såret och sen varandra. Båda tänker tanken, detta måste sys.

Var finns närmaste sjukhus? Hur länge kommer vi sitta där? Hur kommer Jeff klara av detta? Vem åker med honom till sjukhuset? Vem åker hem med dem andra och packar ihop?

Hjärnan går på full varv och det är svårt att få klarhet i sina tankar. Filip går tillbaka till restaurangen och frågar vart närmaste sjukhus ligger. Då säger servitrisen ”på våning 2” .

Det är ett mirakel!

Tydligen är det ganska vanligt att man har mindre sjukhus i shoppingcenter. Vi tar två rulltrappor upp och där är det ett sjukhus. Detta kan inte vara sant, tänker jag för mig själv.

Vi kommer in lite smått chokade och förvirrade och frågar en av dem anställda vart vi ska ta vägen. En snäll sjuksköterska kommer fram till oss och tar med oss in i ett undersökningsrum. Jeff får lägga sig på sängen och hon kollar på hans sår. Efter en liten stund kommer en annan sjuksköterska in och en barnläkare. De kollar såret och båda är överens om att det inte behövs sys utan det räcker med att limma och tejpa. Läkaren tvättar rent såret och sen limmar de ihop det och tejpar. Jeff fick även en stelkrampsspruta och en antibiotikakur. Detta tog sammanlagt 40 minuter och kostade ungefär 750 kr med läkarbesök, spruta och medicin.

Helt otroligt!

Det som var mest irriterande var att läkaren hade större fokus på min bröst under besöket än på Jeff. Han tittade hela tiden på mina bröst när han pratade med mig och när han frågade något om Jeff. Utmaningen för Jeff var att inte doppa huvudet under vatten de närmaste dagarna.

På bilden ser i när det har gått en vecka och vi är tillbaka på sjukhuset för att kolla upp det igen.

När detta äventyr var över satte vi oss i en taxi för att åka till vår lägenhet för att packa ihop. Matlusten hos alla hade försvunnit och vi bestämde oss för att åka hem och beställa hem något enkelt.

Jag och Filip börjar organisera om vår packning, vad behöver vi ha med oss, vad kan vi lämna. Vi hade kollat med vakten och vi fick ställa vår bil i garaget. Vi skulle tidigt nästa morgon ta tåget från Nairobi till Mombasa. Till kusten. Till havet. Till Indiska oceanen.

Ett tåg som korsar nationalparken Tsavo, har vi tur kanske vi får se några djur.

Nu är det bara tunna sommarkläder som behövs. Inga tjocka tröjor, jackor eller långbyxor. Nairobi är väldigt kallt. Eller rättare sagt väldigt kallt med afrikanska mått mätta. Inte svenska mått mätta. Temperaturen på morgonen är under 10 grader och under dagen om inte solen kommer förbi molnen kan det ligga mellan 10-15 grader. Men så fort solen kommer fram blir det riktigt varmt. Mombasa är nått helt annat. Där är det varmt. Fuktigt och solen steker.

Filip beställer mat till oss alla och jag börjar att packa ihop våra saker. Att resa fem individer är intressant. Det är helt ofattbart vad mycket saker man har. Allt från leksaker, sovsäckar, kläder, snabbkaffe, böcker, tabletter, kuddar och mycket mycket mer.

Barnen får lite mat och sen är det bara hoppa i sängen för klockan ringer vi 05:30 och vi måste lämna vid 06:30 för att vara på tågstationen vid 07:00.

Det är alltid så spännande att resa med barn och se saker ur deras perspektiv. När vi väl var framme vid tågstationen är säkerhetskontrollerna nästan striktare än på en flygplats. Vi går igenom flera metalldetektorer, vi får lägga våra väskor på en bänk där det kommer knarkhundar och luktar på dem och vi blir kroppsvisiterade. Barnen tycker att allt detta är roligt och spännande! Speciellt att se hundarna! Väl inne på tåget kan vi alla pusta ut och njuta av att inte göra någonting de närmaste 6 timmarna.

Tåget är så fint!

Och det går en städerska och torkar golvet hela tiden. Jag tänkte för mig själv när hon började moppa golvet innan vi ens hade lämnat perrongen att nu kommer hon få moppa i 6 timmar.

När vi hade kommit på tåget och satt oss tillrätta hörde Jeff att några andra passagerare pratade svenska. Han pep snabbt iväg för att kolla vilka de var. Det var en annan familj som var från Stockholm. Pappan var från Kenya men hade flyttat till Sverige med sin mamma när han var 10 år. Nu var han 42 år och det var första gången han var tillbaka. Han ville komma tillbaka och visa sin familj hans släktingar i Kenya. En mycket trevlig familj och det komiska var att hans fru var från Smålandsstenar. Man kan inte fly från smålänningarna, de finns överallt! ( jag skojar hoppas ni förstår det)

Under resans gång är Jeff sysselsatt med den andra familjens barn och vi andra varvar lek med någon form av sömn.

Vi fick möjligheten att se elefanter och kameler utmed vägen men inga andra djur.

Väl framme i Mombasa slås man av hettan! Man vill bara till havet och svalka sig!

Vi hittar en taxi som ska köra oss till vårt hotell och det ligger i Diani beach, söder om Mombasa. Inte så långt men du behöver åka en färja över för att ta dig dit. Färjan går under hela dygnet men det är många som ska med på varje resa. Det som är frustrerande är att vi ser en bro som nästan är färdigställd som går från fastlandet ut till Diani beach. Den kommer eventuellt bli klar i december. Hade den varit klar hade resan från tågstationen tagit 45 minuter. Nu tog den ungefär 4 timmar. Eftersom vi fick stå i kö så länge.
Men det var det värt!

Här är ett litet smakprov på Diani beach. Hav är något speciellt och vit sand. Det är kanske mångas definition av en riktig solsemester. Palmer som svajar, solen som skiner och den kritvita sanden.

Här njöt vi till max och det var så skönt att ha en vecka av bara avkoppling! Jag skulle först säga speciellt för Filip som har kört alla dessa mil, jag har inte ens rört ratten. Men jag ångrade mig, avkoppling var lika viktig för barnen och mig.

Att bara vara!

Jag började läsa en bok som heter ”Homegoing”. Jag kommer berätta mer om den i ett annat inlägg. Filip öppnade sin bok som han hade med sig men insåg efter 2 minuter att det är väldigt mycket text.

Barnen lekte och lekte i sanden och sprang i vågorna.

Vi hade fått så många bra lunchställen av våra vänner. Varje morgon åt vi frukost på hotellet, gick ner till stranden eller poolen. Vid lunchtid tog vi en tuktuk och åkte till ett av ställena. Det var allt från etiopisk mat, fisk och skaldjur, italienskt och japansk. Kvällarna åt vi mat på hotellet för det hade vi inkluderat.

Diani beach är verkligen ett underbart paradis och har man möjlighet att åka till Kenya skulle jag varmt rekommendera er att åka dit!

Efter vår vecka där var det dags att ta tåget tillbaka till civilisationen. Där hade vi bestämt träff med en av Jeffs kompisar från hans förskolan i Uganda. Hans mamma är från Kenya så familjen hade bestämt sig för att flytta tillbaka.

Det var så fint att se Jeff och Adam tillsammans! Så fint att återförena dem igen och dem var såå glada! Här är vi på ett shoppingcenter. Där hade de en linbana, hopptorn och en stor gunga, barnen var så glada och skrattade av glädje när de gjorde alla utmaningarna. Vi besökte även en giraff park som ligger i centrala Nairobi där man får mata girafferna.

Nairobi är verkligen inte som jag hade föreställt mig. Jag trodde att jag skulle komma till en storstad men inte på detta sättet. Det märks att detta är navet för ekonomi i Östafrika. Men alla länder har sina bekymmer. Vi hade läst på nyheterna innan vi åkte att det skulle bli demonstrationer i landet för regeringen vill höja skatterna. Invånarna kommer inte godta detta eftersom många anser att levnadskostnaderna har stigit så mycket den senaste tiden så man klarar knappt av livet nu. Jag vet inte vad en ”normallön” är i Kenya men jag hörde två par på tåget sitta och prata om situationen och hon nämnde att vad ska människor göra som tjänar 500 Kenyanska shilling. Det motsvarar 37,56 kr. Jag vet inte var det var för arbete eller om det var en månadslön. Men det är ju helt fruktansvärt.

Majoriteten av människorna lever i extrem fattigdom. Men anledningen till att man vill höja skatterna är på grund av att regeringen inte har några pengar kvar. Korruptionen är hög och man har satt sig själva i en riktigt dålig situation. Det är inte en enkel lösning och det kommer alltid att bli invånarna som inte har råd att förlora något som blir förlorarna. Ska jag vara ärlig så kan jag allt för lite för att yttra mig om detta. Men efter samtal med arga taxichaufförer, indiska egenföretagare och den svenska ambassadören som vi träffade lite hastigt så inser man att Kenya är i ett vägskäl. Antigen klarar dem denna utmaning eller så kommer landet att förfalla. Det är så sorgligt för det finns verkligen potential i Kenya. Det var demonstrationer under tiden vi var i Diani beach men jag vet inte om man kom fram till något. Det får tiden utvisa. Men man är väldigt missnöjd med den sittande presidenten.

Gunnars Tråd som Filip jobbar på har varit med och stöttat ett arbete som heter Hand in Hand.
Hand in Hand består av en samling oberoende organisationer, vars gemensamma mål är att skapa 10 miljoner jobb bland jordens fattigaste.

Hand in Hand är ett fantastiskt arbete och vi fick vara med en dag och besöka några olika projekt och träffa de anställda och lokalbefolkningen som har kommit upp ur fattigdom.

Här ser ni Masai Fille.

Han fick denna masai pläden av denna kvinnan som heter Lydia. Hon är helt makalös.

Hon har gått igenom Hand in Hans utbildning inom entreprenörskap och sen har hon startat flera olika företag. Allt från att kor, getter, kaniner, odling av ekologiska bekämpningsmedel mot malariamyggor, odlingar av grönsaker, hon har sparat ihop pengar och hon byggt två enkla rum som hon kan hyra ut.

Det är dem som ni ser på bilden bakom Filip. Och hon gör även sin egna biogas. En riktig entreprenör och en underbar kvinna.

Tänk vad människor kan åstadkomma om de bara får förutsättningarna.

Dagen efter detta besöket var det återigen dags för oss att sätta oss i bilen och åka mot Uganda.

Vi bestämde oss för att åka en lite längre väg men då slapp vi en väldigt trafikerad väg. Det som man är mest rädd för när man kör på vägarna är alla långtradare och bussar. Dem är inte kloka.

Det var återigen dags för en gränskontroll och visum. Tyvärr så har vi inte fått våra arbetstillstånd klara så vi var tvungna att betala för ett nytt turistvisum till Uganda. Förhoppningsvis kommer det bli klart här i höst men vi vet inte. ( TIA This is Africa).

Väl tillbaka i Uganda var det som att vara hemma igen!

Vårt U G A N D A !

Tänk att vi har kört igenom tre olika länder.

Tänk att vi har fått uppleva så mycket! Mycket mer än vad många någonsin får möjlighet till att göra.

Detta är en resa som vi A L D R I G kommer att glömma! Alla olika platser vi har besökt, alla dofter, maträtter, konstiga saker man har hört, djur vi har sett riktigt nära, alla lekar vi har lekt i bilen, de mysiga filmkvällarna i tältet, alla bråk om vem som ska få sitta fram, lugnet vid havet, det underbart goda kaffet som jag fick på den etiopiska restaurangen som nästan gjorde att jag började gråta, sjukhuset i Nkinga, Hand in Hand arbetet i Kenya och alla U N D E R B A R A människor längs med vägen.

För många är Afrika väldigt långt borta och kanske till och med farligt, för farligt att resa runt i och definitivt med barn. För mig ligger Afrika i mitt ❤ och det är en stor del av mig. Och den delen blir bara större och större.

Jag Ä L S K A R denna kontinent och detta folk.

Det jag vill visa min familj och er därhemma att det är underbart att våga sig ut ur sin comfortzone. Du kanske inte längtar till Afrika, men vad ligger dig varmt om ❤?

Det ska även tilläggas att vi har haft änglavakt under hela resan! Det har varit några tillfällen då det skulle kunna gått illa. Men det har det inte. Jag och Filip har ganska ofta en ”hakuna-matata” filisofi men jag har även en försiktighets-sensor aktiverad hela tiden. Ett extra sinne. Jag försöker se mig omkring i de olika sammanhangen vi hamnar i för att göra bedömningen om hur man ska bete sig och om det är några eventuella faror.

Det kan vara så enkelt som att alltid låta barnen gå längst in när man går utmed vägen. Jag går närmast bilarna, om jag har en väska så har jag den vänd inåt från gatan.

En annan sak som är helt otrolig är att vi har inte betalat en enda muta under hela resan. Vi har blivit stoppade ett antal gånger av poliser som vill ha en muta men på nått konstigt vänster har vi lyckats att prata oss ut ur det. Utan att det har blivit en obehaglig situation utan bara trevligt!