Del 2 East Africa, en rund resa i hemlandet.

TANZANIA

Huvudstad: Dodoma

Befolkningsmängd: 63,59 miljoner

Födslar per kvinna: 4,80 ( Sverige 1,66 )

Storlek: 947 300 km2

När vi lämnade Rwanda var familjens gemensamma bild att Rwanda är ett mycket fint land och vi har bara skrapat på ytan. Känslan i landet är en annan än vad vi har hittills sett i Uganda.

Vid gränskontrollen går det mycket smidigare denna gången eftersom vi hade ansökt om visum online och slapp vänta. Det som tar tid är alla papper för att få ta in bilen i landet. Men efter någon timme så är vi klara och vi är redo att åka in i………

Tanzania.

Det märks direkt på landskapet att vi är i ett annat land. Det är mycket torrare. Vi kör mil efter mil och inser att utmed vägen finns flera bensinstationer som har påbörjats men inte blivit färdigställda. Vi är i behov av att tanka men hittar inte någon bensinstation som är i bruk. Efter någon timme kommer vi fram till ett mindre samhälle och ser att dem säljer diesel. Då uppstår nästa problem. Vi har inte några Tanzaniska shilling. Bara Rwandisk franc, Ugandiska shilling och dollar.

Vi får åka till nästa bensinstation som inte ligger så långt bort. Ett nytt fenomen som vi märker är att det är bara kvinnor som jobbar på bensinstationerna och att det inte är lätt att ta sig fram på engelska. I Tanzania har man många olika stammar med sina språk men landets gemensamma språk är Kiswahili. I många andra afrikanska länder har man bevarat en del av stamspråken men det gemensamma språket är engelska.

Så på vår ”Lejonkungen-kiswahili” försöker vi få fram att vi vill tanka och betala med dollar. Till slut hittar vi en bensinstation som tar emot dollar och vi är sååå uppfyllda med tacksamhet! Vi svara chefen som hjälpte oss Asante sana ( tack så mycket)!

Vi kör och kör och det känns som att vi är ute i ingenstans. Detta är verkligen Afrika tänker jag för mig själv. Mil efter mil är det bara torrt, några lerhyddor och människor som går utmed vägarna med sina boskap.

När vi har kört ett bra tag ser jag och Filip att det är något på vägen. Det är en människa som går sakta sakta över vägen. När vi kommer närmare tror jag först att det är en man med mycket lite kläder på. Filip saktar ner och vi ser att det är en helt naken kvinna. Hon ser inte skadad ut men hon är absolut inte välmående. Hon går och pratar för sig själv och går sakta över vägen. Min direkta tanke är om barnen ser henne. Jag försöker förbereda mig på vad deras tankar kommer vara och vad jag ska svara. Men de ser inte henne. Dem har fullt upp med att leka. Jag och Filip kollar på varandra och vi bara kör vidare. Jag får ont i magen när jag tänker på det. Rent instinktivt vill jag stanna och fråga henne hur hon mår och se om vi kan köra henne till närmste by, men jag vågade inte. När jag och Filip senare pratade om henne hade vi båda tänkt tanken att detta var iscensatt. Att det låg säkert några andra människor i bakhåll. Vem vet?!? Kanske kanske inte?! Det var inte någon trevlig känsla i alla fall och känslan av att lämna en utsatt kvinna var ännu värre.

Det vi oxå inser efter alla mil som vi plöjer speciellt genom Tanzania är att vi möter inte en enda personbil eller kör om någon personbil. Det är endast lastbilar åt båda hållen. Det exporteras och importeras så mycket varor. Det är helt otroligt.

När klockan är runt 12:00 börjar barnen säga att dem är hungriga….okey!!?!?!? Hur gör vi nu? Vi har möjlighet att stanna utmed vägen och koka pasta men vill vi det?!

Svaret är nej.

Jag erbjuder barnen först digestivekex och varsin läsk och sen godis.

Det är deras lyckodag!

De får väldigt sällan godis mitt i veckan och det har aldrig hänt att de har fått godis stället för lunch.

Filip har kollat upp ett ställe som vi ska övernatta på och han har haft kontakt med dem när vi var i Rwanda men eftersom vi är ute i ingenstans finns det verken internet eller täckning. Vi kommer vid 21:30 till hotellet och Jeff mår inte bra. Jag går med honom på toaletten och jag hör receptionisten säga

”Vi har tyvärr fullt!” ( Kanske en liten överdrift men jag kände mig som Maria när hon och Josef kom till Betlehem och det inte fanns några rum.)

Jag kände inombords, hon måste skämta med oss. Detta är ett hotell ute i ingenstans och det är fullt. Hur är det möjligt? Men mycket riktigt det är fullt och hon hänvisar oss till ett annat hotell som ligger bara några hundra meter där ifrån. Vi åker dit och dem har två rum till oss. Jag kan väl säga så här. Rummen var helt ok. Vi tar in våra förpackade små ryggsäckar för att inte dra in all packning för vi ska bara sova, äta frukost och sen åka vidare.

Vi installerar oss vilket tar 2 minuter, sen åker vi tillbaka till det andra hotellet för att äta. Det såg lite trevligare ut. Alla är super trötta, hungriga och energinivån är minimum. Vi beställer in två pizzor och tänker att det kan ju inte ta så lång tid. Vi får vänta i 1,5 timme……..När pizzorna kommer tycker verken jag eller barnen att de ser särskilt aptitliga ut. Så vi äter bara en bråkdel. Det är första gången som jag känner att detta vill jag inte äta. Barnen likadant. Filip är inte så känslig så han äter.

Vi betalar och lämnar restaurangen och åker tillbaka till vårt hotell.

Meya har önskat att vi tjejer sover ihop så vi går till vårt rum på tredje våningen och Filip och grabbarna sover på våning två. Vi bestämmer att vi ringer till varandra när vi har vaknat och äter frukost tillsammans.

Den natten sover vi alla hur gott som helst.

Alla var såå trötta!

När vi har packat ner vår packning lämnar vi rummet och går ner till frukosten. Frukosten var mer som en lunchbuffé än en frukostbuffé och det var fler vänner på buffen bordet än vad vi hade räknat med.

Bordet kryllade av kackerlackor. När man lyfte på nått kröp flera kackerlackor upp och försvann lika snabbt.

Barnen åt lite av ett chapatibröd och jag smuttade på något som skulle vara kaffe. Vi lämnar bordet och den samlade maten som vi har ätit är inte mycket. Kanske en halv vattenmelonbit och lite bröd. Tjejen som är ansvarig för frukosten undrar nog vad vi är för några människor som inte äter. Vi ursäktar oss och går. Jag betalar tjejen i recpetionen och vi lämnar.

Här står killarna utanför vårt hotell i Kahama!

Vår mål är:

Nkinga

Det är ännu ett samhälle ute i ingenstans. Vi har fått uppgifter från Sverige att i Nkinga finns ett sjukhus som två svenska missionärer startade på 1930 talet. Eftersom vi var i krokarna tyckte personen från Sverige att vi skulle kolla upp det.

Vi kör efter GPS:n men hittar inte nån skylt eller ens ett tecken på att det finns ett sjukhus. Vi frågar två män som sitter utmed vägen och de hänvisar oss lite längre ner på vägen och sen är det en sväng in till höger.

När vi har kommit till grinden och vakten frågar vilka vi är säger vi att vi ska träffa sjukhuschefen för den kontakten har vi fått från Filips vän i Sverige. Vi blir insläppta med ett stort leende.

Inne på området får vi en chock. Sjukhuset är enormt. Det är en stor byggnad i en våning men det är flera korridorer ut åt alla håll. Vi går fram till receptionen och säger att vi ska träffa sjukhuschefen. De visar oss var vi ska sitta och vi väntar tålmodigt. Det blev något fel för det kommer fram en man i gröna operationskläder och han frågar mig.

”Vad har du för problem?” på riktigt bra engelska.

Jag svarar glatt, ”Nämen jag är inte sjuk, vi ska träffa sjukhuschefen för vi är från Sverige”

Då börjar han skratta högt och han berättar om sjukhuset och att livet är svårt för många i Tanzania. Han var en mycket trevlig man och sympatisk. Han hade jobbat i många år på Nkinga sjukhuset som sjuksköterska och det verkade som att han gillade sitt jobb.

När vi hade stått där ett tag kom sjukhuschefen och hälsade på oss. En mycket trevlig, kortväxt men oj vilken ödmjuk man och kunnig. Han började med att visa oss runt på sjukhuset. Det är helt otroligt!

Sjukhuset har 260 anställda och 260 patientplatser. Det är ett sjukhus som har ett upptagningsområde för 8 miljoner människor. Dem är kända för god ortopedi kirurgi, operationer för kvinnor som lider av urinläckage som är så smärtsamt för många. Många kvinnor blir exkluderade ur samhället, dem blir frånskilda och har inte lätt att få jobb. Men efter en operation kan dem leva ett normalt liv igen. Det finns även en neonatal avdelning där vi fick se ett litet barn som föddes för tidigt och att magsäcken inte hade läckt ihop. Tidigare hade dessa barn dött ute i byarna och i början dog de även på sjukhuset. Men nu efter att dem har mer kunskap och erfarenhet överlever de flesta av barnen. De har en dialysavdelning. Vi var helt tagna av rundvandringen och han berättade att dem håller på att bygga ut och dem renoverar. Det var så snyggt och prydligt.

70% av alla intäkter till sjukhuset kom från patienterna.

8-10 % från staten

10-12 % från gåvogivare

Läkarmissionen har varit en stor donator genom åren och han berättar att han har flera gånger besök Ryhov i Jönköping och haft utbytesstudenter hos sig.

Nu har de även olika universitetsutbildningar och även en låg och mellan stadie skola.

Tänk vad två människor kan åstadkomma under ett liv och tänk att det kan få leva vidare och sprida god hälsa och sjukvård till över 8 miljoner människor. Nästan hela Sveriges befolkning. Han berättar att på 1960 talet var befolkningsmängden i Sverige och Tanzania inte så olik. I Tanzania var det strax under 9 miljoner och Sverige på 7 miljoner. Nu är det sex gånger mer människor i Tanzania än Sverige.

Efter att vi var klara med rundvandringen hade han frågat en kvinna om hon kunde laga mat till oss.

Det ska kommas ihåg att vi inte hade ätit någon lunch dagen innan, ingen kvällsmat och så gott som ingen frukost. Jeff sa att hans mage hade kurrat mer än sex gånger.

Vi kommer in i ett hus som finns på området och där är det en underbar kvinna som har lagat den mest underbaraste maten man kan tänka sig när man är utsvulten. Grillad kyckling, ris, köttgryta, färska frukter, sallad och potatis. Jag tror aldrig att jag har sett barnen äta så mycket och njuta så mycket av maten.

När hon kom och plockade våra tallrikar sa vi alla i kör ASANTE! Hon bara skrattade. Nu hade tiden kommit för oss att dra vidare till nästa stop.

Filip tackade sjukhuschefen så mycket för att han hade tagit tid för att träffa oss och att han hade ordnat med lunch. Meya var helt tagen av besöket och vill gärna stanna lite längre.

Sjukhuschefen gav oss rådet att åka en annan väg eftersom vi kom iväg lite senare. Så vi lyssnade på honom och styrde vår kos mot Bunda.

Bunda ligger ungefär fem timmar från Nkinga. Nu när alla var mätta, upprymda av intryck var de inte några problem att sätta sig i bilen. Jag bokade ett boende via google maps som låg precis utanför Serengeti hos en kvinna som driver sitt egna lilla hotell. Eller rättare sagt campingsite. Det var några hus men fler platser för om man ville tälta. Tyvärr kom vi dit vid 20:00 så det var inte läge att tälta.

Vi hade förberett kvällsmaten och hon hade gjort världens goaste spagetti och köttfärssås och en vegetarisk rätt. Hon var så trevlig och gav oss många tips om hur det är inne i Serengeti.

Återigen sov vi alla som kungligheter i vår lilla hydda och kl 08:00 fick vi en ljuvlig frukost. Det var kaffe, nyrostat börd, omelette, färska frukter, en tomatröra. Allt var så gott och det var som att man var hemma i hennes vardagsrum och åt hos en gammal vän.

Hon som äger stället heter Aisha och är världens mysigaste kvinna.

Nu var vi såå taggade på att se lite vilda djur men vi hade inte någon aning om vad som vänta skall…….

Serengeti- en av Afrikas mest kända nationalparker.

Det är en speciell känsla att åka in i Serengeti. Det är så stora ytor och det är verkligen savann. Det som vi inte visste som var en väldigt stor miss var att vi precis hade missat migrationen. Alla dem stora flockarna hade bara några veckor innan vandrat vidare norrut mot Kenya. Men vi såg mycket djur ändå. Det som var det som beskymrade oss mest var vår bil. Vi hade blivit varnade att vägarna i Serengeti är dåliga men vi tänkte återigen ”Hur dåliga kan dem vara?” Det fick vi äta upp. Max hastigheten var 50 km/h i parken. Filip kunde vissa partier inte köra mer än mellan 7-10 km/h det var så guppigt och vi trodde att bilen skulle av på mitten. Jag trodde oxå att Filip skulle ställa bilen mitt på vägen av vägra köra en meter till. Men det gjorde han inte. Han fokuserar på att köra och vi andra håller utskick efter djur.

Detta är en axplock av djur vi fick se. (Noshörningen är faktiskt från en nationalpark i Kenya.)

Barnen har även hittat på egna aktiviteter i bilen under alla milen.

Att hänga längst är en utmaning som vi alla passagerare antog!

När det började skymma drog vi oss mot vår campingsite som var inne i Serengeti. Vi skulle sova mitt i parken med vårat tält. Det är något speciellt att sätta upp tältet själva och laga sin egna mat och krypa ner i sovsäckarna. Barnen ÄLSKAR detta! Det blev en favorit i repris med pasta och tomatsås. Men till filmen i tältet blev det popcorn. Att sitta och poppa popcorn under en stjärnklar himmel mitt i vildmarken var helt ofattbart. Det går inte att sätta en prislapp på den upplevelsen. Vi kunde så långt borta på horisonten att det brann. Det var som ett eldrött streck som bred ut sig utmed horisonten. Dagen efter fick vi reda på att dem gör så eftersom de vill att färskt nytt gräs ska växa upp till djuren. Detta är jag van från min uppväxt. Det gjorde vi alltid på våren. Vi kallar det för att ”sve”. Vet inte vad det korrekta ordet är.

På morognen gjrode jag en god omelette och barnen fick varmchoklad.

Det är ju nästan som att man känner sig som ”Mat Tina” med denna bilden.

Efter att vi hade ätit var det dags att packa ner tältet och dra vidare. Mot nya äventyr.

Vi skulle åka mot vårt nästa stop inne i Serengeti och där sov vi i ett lyxtält kan man säga. Ett stort tält med riktiga sängar, dusch, toalett, fåtöljer. Det tog tid för oss att komma dit för vägarna var ännu sämre och det kändes som att vi åkte längre och längre från allt. Men till slut hittar vi vårt ställe och personalen står och tar emot oss. En av de anställda frågar lite försiktigt. ”Är det där er bil?” ”Ja svarar Filip” ”Har ni kört från Uganda och genom hela Serengeti?”

”Ja säger Filip” med ett litet skratt.

Han verkar vara imponerad! Eller så kanske han tycker att vi är dåraktiga!?!?!!?

Innan kvällsmaten ska serveras går vi en runda med en annan av de anställda. Han är klädd i traditionella masai kläder och han visar oss att några meter lite lägre ner finns det giraffer. Vi står och beundrar dem.

På vägen tillbaka stannar han och ser både hyena spår och lejon spår. Dessa spår kom under tiden vi var på vår promenad. Det var kanske några hundra meter från vårt tält.

Innan middagen serveras får vi information om att vi inte får lämna vårat tält eller restaurangtältet när det är mörkt ute eftersom det finns gott om lejon i området. För att signalera från sitt tält att man vill gå vidare ska man blinka med sin ficklampa som finns i tältet.

Vi äter en fantastisk trerätters meny och Nixon är helt slut så han somnar efter förrätten.

När vi är mätta och belåtna följer en av masaierna oss tillbaka och vi sover återigen som om vi aldrig har sovit i en god säng.

Det är ett harmoniskt uppvaknade att vakna till fågelkvitter och solen som tränger sin in i tältet. Vi klär på oss och går mot restaurangen igen. Där serveras en god frukost och man får allt från pannkakor, till bacon, kaffe och äggröra.

Efter frukost packar vi återigen ihop oss och lämnar detta underbara ställe för att gå in i nästa nationalpark.

Ngorgoro.

Den ligger i princip tillsammans med Serengeti men det är olika parker. Och i Ngorogoro får lokalbefolkningen bo i parken tillsammans med alla vilda djur.

Vägen dit är fruktansvärd. Guppig, dammig och vissa partier är sanden väldigt slirig. Men vi tar oss igenom den. Det finns en känd krater man kan åka ner i för att se djur men det kostar pengar och vi väljer att inte göra det utan fika på ett hotell som har utsikt över kratern. Ett riktigt småländskt alternativ. Mycket billigare och godare!

Från Ngorogoro åker vi ut ur parken och mot Mto wa Mbu. Det är ett litet litet samhälle och Filip lyckades hitta ett fantastiskt ställe. Jungle pearl resort. Boutique lodge and campsite | Jungle Pearl Resort detta ställe kan jag varmt rekommendera om man vill åka till Tanzania och bo på ett mysigt ställe och utgå därifrån. Det ligger inte långt ifrån Lake Manyara och Tarangire nationalpark. Här skulle vi bara stannat en natt men det blev två för vi älskade stället så mycket.

Här ser ni en som njuter för fullt!

Det som vi gör under våra två dagar där är att vi tar en lugn promenad med en guide ner till sjön och kollar in när fiskarna kommer tillbaka med sin fångst. En mysig utflykt för att se sig i området.

Bilden är tagen från Jungel pearl resort innan vår avslutningsmiddag. Är det inte helt fantastiskt! Himmelskt! Vi var först helt själva men kväll nummer två var det några andra gäster. Hotellet hade öppnat nu i mars så hon var fortfarande i uppstartsfasen.

Efter två dagar av total avkoppling och relax så är vi taggade på nya äventyr.

Nationalpark Tarangire

Nu valde vi att ställa bilen på parkeringen och hyra bil, chaufför och guide. Värt varenda krona! Underbart att se Filip bara få njuta och inte vara stressad över bilen. Denna nationalparken är känd för att sin stora hjord av elefanter. Det finns över 4000 elefanter i parken. Och vi fick se många!!! Ska jag vara ärlig så håller jag denna nationalparken väldigt högt. Det var en mycket fin park. Många olika stigar man kunde köra på, bra vägar, ett mycket mindre område och det fanns elefanter i mängder. Så det är mitt tips skippa Serengeti och satsa på att åka till Tarangire istället. Det kommer att vara värt det!

Ingenting varar för evigt och när klockan var runt 16:00 var det dags för oss att åka ut ur parken och mot Arusha. Staden som ligger inte alls långt ifrån Afrikas högsta berg.

Kilimanjaro