Denna postern har vi hemma i vårt sovrum i Sverige, jag ÄLSKAR denna bilden.

Det är oundvikligt att inte se dem tydliga kontrasterna.

Orättvisa, utanförskap, privilegium, samhörighet, hudfärg, etnicitet, kultur, glädje, sorg, vila, tid i överflöd, stress, utmattning, utmaning, förutsättningar, ekonomiska utmaningar, arbetslöshet, rikedom, girighet, generositet, brist på sjukvård, för mycket vård och omsorg. Listan av kontraster kan göras lång. När jag visualiserade resan hemma tänkte jag att alla sammanhang som vi skulle komma skulle bli spännande. Och det har dem, MEN jag har svårt för dem otroliga kontrasterna. Att ena stunden är man ute i en by och pratar med en familj där en ung tjej har sålt sig själv för 5000 shilling ungefär 15 kr och blivit gravid. För pengarna köpte hon en läsk och en kaka. Sugen efter mat och något sött var större än att avstå. Sen några timmar senare sitter vi på en fin restaurang och njuter av en god middag som kostar två månadslöner för en hemhjälp.

Hur hanterar man det då?

Jag försöker att alltid vara vänlig, se människan jag möter, visa respekt, visa att vi är lika.

Det har hänt en hel del sedan jag förra uppdateringen.

Vi har varit på ett annat arbete i slummen som en vän till Evelina och mig driver. Han heter Mark. Han är socionom och han brinner för gatubarn, framförallt pojkar i Kampala. Vi bestämde träff på en parkering vid ett shoppingcenter. Mark kom och mötte oss och vi körde bara några hundra meter från shoppingcentret och parkerade bilen. Inne i bilen fick vi vår genomgång. Han berättade att det brukar komma mellan 50-75 pojkar i åldrarna mellan 12-17 år. Dem bor runtomkring i slummen och dem lever på att samla plastflaskor. Ett kilo ger 500 shilling som är 1,5 kr. Mark berättar att om vi känner oss starka så får vi gärna hjälpa honom att lägga om pojkarnas sår. Dem erbjuder pojkarna en dusch om dem vill och under tiden så tvättar dem deras kläder. Det är enda gången pojkarna duschar eller tvättar sina kläder. Mark berättar att många av dem kommer med sår av olika slag och dem har inte någon möjlighet att gå till sjukhuset så Mark lägger om dem så gott han kan.

När vi går från parkeringen och ut mot slummen tar Meya min hand och säger ”Mamma, bara några hundra meter härifrån var vi på ett shoppingcenter och nu är vi i slummen. Tänk att människor lever såhär.”

Det är precis detta som jag har tänkt att dem ska få uppleva och se med egna ögon och förhoppningsvis vara tacksamma över vad dem har. När vi kom hem sa jag till Meya ” Tacka Gud att vi har en dusch och att vi har varmvatten, vi kan inte ta någonting förgivet.”

Här är två av Marks medhjälpare! Underbara män! Så fina människor!!

När vi var tillbaka i lokalen som Mark hyr varje måndag och fredag började pojkarna komma. Det kom 51 pojkar, det brukar komma fler men det kom ett ösregn så Mark trodde att det var därför det var så få. Vi gjorde några lekar, vi fick presentera oss, Filip och två av Marks med arbetare köpte läsk till alla och sen delade vi ut ris, bönor och ananas.

Innan alla fick mat ställde de sig på led och dem skrev upp varje person som kom. Dem vill följa upp hur de mår och om dem återkommer. Under tiden vi delade ut mat, plåstrade Mark om sår. Han har ett litet apotek med några olika salvor, alsolsprit, kompress men det var väldigt sparsamt. En av pojkarna hade ett stort öppet sår på armen. Det skulle behövas vård men det finns inte resurser. Han hade blivit biten av en hund. Jag ryser i hela kroppen av sår och infektionsrisken är så stor. Miljön är inte ren. Det man inser mer och mer är att man måste vara kreativ och göra det bästa för situationen. Om det inte går att läka så får man lindra.

Efter att alla hade avslutat sin måltid tackade dem för maten och sen lämnade dem för att fortsätta leta plastflaskor. Jag var helt tom efteråt. Överväldigad över att ha träffat så många fina pojkar, men mitt hjärta var tungt för det är en hopplös situation för många.

Senare den kvällen så säger Jeff följande när vi skulle sova ”Mamma, du vill verkligen att vi ska se hela världen, Sverige är inte nog för dig.” Jag blev så full i skratt. Han har oxå fattat det men på ett annat sätt. Det som jag älskar är att se det genom barnens ögon.

Dem ser fattigdomen och orättvisan men inte på samma sätt som vi vuxna. Jeff ser barnen och vill gärna leka med dem. Han ser inte deras slitna kläder eller att fotbollen är gjord av bananblad. Han ser barn och en fotboll.

Sen får man aldrig glömma att vi är alltid gäster, vi kommer dit och vi lämnar. Vi är bara åskådare. Även om vi interagerar så lämnar vi. Den rollen måste man vara försiktig med. Respektera att vi är i deras hemmiljö. Vi fick inte ta några bilder i slummen. Tänk dig själv att människor från olika delar av världen vill ta bild på din situation.

På The Fortress har två flickor lämnat och vi har fått tre nya gravida tonårstjejer. Var och en av dem har en speciell historia.

SENAST NYTT PÅ THE FORTRESS

Vi har infört ”Cleaning day” två gånger per år. Det innebär att vi städar alla rum, toalett, kök, uterum, putsar fönster, plockar skräp och tvättar i alla skåp. Belöningen är en stor barbecue. Jag och ett gäng av tjejerna var ansvariga för matlagningen och Filip med resterande tjejer städade. Vi hade även hyrt in en man som kom och grillade gris och kyckling.

Alla hjälptes åt och det blev sååå fint! Sen hade vi en stor måltid och jag hade bakat morotskaka och chocolate chip cookies. Morotskakan blev det nästan bråk om vem som skulle äta det sista som fanns i formarna. En av dem anställda sa att hon hade aldrig ätit nått så gott!

Det är sååå roligt att göra sånt för dem! Att unna dem festmåltider för dem uppskattar det sååå mycket!

Veckorna rullar på och barnen har nu sommarlov till den 23 augusti. Tiden går så fort och snart kommer familjen Westberg! Det ska bli såå roligt att dela livet här med dem!

Vi har även firat en riktig svensk midsommar här i Uganda!

Västerbottenpaj, köttbullar, gravad lax, gravlaxsås, potatissallad, ägghalvor, snaps, sallader, midsommarstång, dans, fotbollsmatch och mycket mycket mer! Vem hade kunnat tro att vi skulle få vara med om detta i Uganda!!?!?!?

Men nu håller vi på för fullt att planera vår semester! Det ska bli såå roligt!

Det kommer mer information i nästa inlägg!

Som avslutning kan jag meddela att Gruppresan 2023 är full och det är 13 nyfikna personer som ska få uppleva Uganda mellan den 11-19 november. Det ska bli såå roligt och jag är sååå glad , tacksam och överväldigad att så många har visat intresse! Jag och Evelina ska göra allt vi kan för att ni ska få en sån bra upplevelse som möjligt!

”Life is a party and everybody is invited!”

Kärlek

Familjen Gunnarsson❤