”To the world you may be one person, but to one person you may be the world.”

Tänk att bli förälder är vi hela världen för våra barn. Mer när dem är små och mindre och mindre desto äldre de blir. Föräldrar har en otrolig viktig roll i barnens liv. Våra beteenden, vad vi lyfter fram som viktigt, vad vi serverar dem både näringsmässigt och samtalsmässigt. Vilka värderingar vi värdesätter, vilka människor vi umgås med, vilka aktiviteter vi premierar, vad vi exkluderar och vad vi som vuxna älskar. Allt tar våra barn in medvetet eller omedvetet.

Grunna på det lite alla ni som är småbarnsföräldrar, tonårsföräldrar, föräldrar till vuxna individer.

Att vara förälder är ett av dem svåraste och viktigaste uppgifterna vi har. Och är man inte förälder kan man vara en god förebild till dem unga människorna man stöter på.

Att vara förälder här i Uganda skiljer sig otroligt från Sverige men vi backar bandet och stannar vid att vara gravid här i Uganda.

”Två av fem flickor tvingas gifta sig innan de har fyllt 18 år och en av tio innan de har fyllt 15 år.”

Äktenskap och barnafödande är mer av en uppgörelse och pensionssäkerhet än en kärlekshandling.

Majoriteten av befolkningen bor på landsbygden och har brist på kunskap och inflytande. Kulturen är mycket stark och var gränsen för kultur, religion och seder är väldigt diffus.

I förra veckan körde jag och Filip sex av tjejerna till det statliga sjukhuset som ligger i Wakiso.

Men resan började inte där………

På vägen till sjukhuset från The Fortress går vår bilnyckel sönder…… Nyckel som sitter i en gummibehållare lossnar och Filip blir helt förundrad. ”Kan den verkligen lossna?” Vi småskrattar lite båda två och han springer iväg för att hämta en tång så att han kan vrida om nyckeln i nyckellåset. Bilen startar och vi drar iväg. Det är jag, tre mammor med sina bebisar, två gravida tjejer, en anställd och Filip. När vi kommer fram till sjukhuset skojar jag med tjejerna och frågar dem om alla som vi går förbi tror att alla är Filips fruar. Jag säger med en glad röst att alla måste tro att den här Muzungun är flitig! Alla tjejer skrattar högt och vi går i samlad trupp till ett av husen där mammorna med bebisar ska väga, mäta och vaccinera sina bebisar.

När vi är på väg mot en annan byggnad där gravida gör sina kontroller går vi förbi en stor blå presenning och jag är tvungen att stanna och titta vad det är. Det syns inte så väl på bilden men det är operationsredskap. Dem ligger ute i solen för att torka.

Som sagt det är många olikheter.

Vi går upp mot huset där mammorna ska gå på sina kontroller och både jag och Filip är taggade på att få följa med in. Då stannar Ruth som är en av dem anställda på The Fortress. Hon säger att ni får inte följa med längre. ”Varför inte då?” Säger vi förvånat nästan i mun på varandra. ”Ni är Muzungus, dem kommer ta mer betalt om ni går enda fram. Då tror dem att det finns pengar.”

Det är helt galet!!

Så vi backar artigt och går ner mot tjejerna som sitter och väntar på att det ska bli deras tur att vaccinera sina barn.

Efter att vi har suttit där i 10 minuter börjar Filip bli otålig och han föreslår att vi åker och tankar bilen och sen kommer tillbaka. Det låter ju som ett enkelt och snabbt uppdrag men det skulle visa sig att det var mycket mera komplicerat än så.

Vi går ner mot bilen lite besvikna att vi inte fick komma in på sjukhuset och en aning irriterade över att tjänstepersoner på ett statligt sjukhus tar extra betalat på grund av hudfärg. Men om det finns en möjlighet så tar man den. Jag hade gjort exakt likadant.

Väl framme i bilen försöker Filip starta den med följande tång.

Jag måste ändå ge honom att han börjar bli en blandning av uppfinnar-Jocke-crocodile Dundee-bygglovs Matte och Jesus!😂 Det är en salig blandning men han klär i den!

Bilen startar inte och Filip inser att den är helt slut på diesel…så det enda alternativet vi har är att ta en boda boda och åka och köpa diesel och komma tillbaka.

Det finns inte nån mening att bli irriterad eller sucka över att vårt lilla uppdrag kommer ta mycket längre tid. Här är tid allt vi har och vi delar det med alla Ugandier vi möter. Tid har dem i överflöd och dem slösar gärna med den. Med andra ord. Allt får ta tid. Ingen har nån stress. Det jag inte hinner med idag, gör jag en annan dag. Väl framme vid bensin macken går jag in för att köpa mig en kaffe så att resan på bodabodan inte ska känns helt i onödan! 😂 Ska jag vara ärlig så är det en frihetskänsla utan dess like att åka motorcykeltaxi. Och att åka tillsammans är som att vara 19 år och nykär!

Vi köper med oss fem liter och vi ska sätta oss på motorcykeln igen. Då råkar jag klämma på min take-away mugg och mitt kaffe rinner ut över hela handen. Jag har aldrig blivit skållad i hela mitt liv men nu har jag det. Den smärtan var fruktansvärd. Det kändes som att mitt skinn på hela handen skulle försvinna. Samtidigt som jag känner smärtan och ser var den kommer ifrån vill jag ju inte slänga mitt kaffe ( alla ni kaffeälskare fattar) så jag håller krampaktigt i mitt kaffe och då rinner det över ännu mera. Till slut lyckas jag lossa greppet och skinnet på handen blir av med den direkta smärtan av kokhett kaffe. Men skadan är redan skedd och jag har sååå ont. Skinnet är alldeles rött och det pulserar. Jag går in till butiken och ber om extra mugg så att jag kan hälla över lite kaffe. Smärtan är så stark och jag vill bara ha is för att kyla ner den men det går inte. När jag kommer ut erbjuder jag våra bodaboda chaufför en halvkopp med kaffe men han tackar artigt nej. Han dricker inte kaffe. Men han erbjuder att jag kan ställa koppen i hans mugghållare under färden. Så jag håller en mugg i handen och den andra är i behållare. Handen svider och värker men vi har diesel och nu är vi äntligen på väg tillbaka.

Väl tillbaka vid sjukhuset och bilen får vi vara innovativa för vi inser att vi inte någon tratt. Då kommer uppfinnar-Fille på den briljanta idéen om att vi kan skära loss en bit av en tom petflaska och använda som tratt.

Vi häller på och det går så fint. Sen går Filip runt bilen för att starta den och bilen startar inte. Han försöker och försöker och försöker. Två av mammorna hinner komma tillbaka med sina bebisar och de undrar vad vi håller på med. Filip öppnar motorhuven och börjar pumpa på nån pump ( jag har inte nån aning om vad han gjorde, jag blev oxå ombedd att pumpa…. i det här fallet gjorde jag som jag blev tillsagd att göra men det är ytterst sällan jag är så lätt övertalad….) han försöker igen att starta bilen men den vill inte starta. Han bestämmer sig för att åka en vända till för att köpa mer diesel. Efter 40 minuter är han tillbaka med ytterligare fem liter. Han fyller på bilen med det men bilen startar ändå inte. Han kopplar loss nån slang inuti motorhuven och ser att om han pumpar samtidigt så kommer det upp diesel men bilen startar ändå inte. Nu börjar Filip bli riktigt frustrerad. Jag förslår att vi ringer en vän som är bilmekaniker för att be han om hjälp. När Filip ringer honom så ber han få lyssna och se när vi ska starta bilen. Då får vi ju erkänna att även bilnyckeln är sönder och vi måste starta bilen med en tång. Då säger han följande:

”Ni måste ha den svarta behållaren nära nyckelhålet för att bilen ska starta.” I den finns en censor som är kopplad till nyckelhålet och är dem isär kommer bilen inte starta. När Filip håller den svarat behållaren nära nyckelhålet så startar bilen! Lyckan är total! Men hur i hela friden skulle vi kunna ha vetat det!?!?!?!?!

Vi lägger på och är otroligt tacksamma för hjälpen och att vi äntligen kan åka. Filip åker tillbaka med alla tjejerna som är klara med sina vaccinationer och jag stannar med en av mammorna som ska in på kontroll.

Det är en märklig känsla att sitta på marken tillsammans med en blivande mamma som bara är 17 år i detta fallet. Hon är bara ett barn och hon ska föda ett barn.

Jag frågar henne om hur hon känner inför förlossningen och hon är ärlig att hon är mycket rädd inför den. Hon har hört några av tjejerna på The Fortress som säger att det gör fruktansvärt ont och att personalen inte är snälla. Dem drar en i håret och slår en på insida lår om man inte lyssnar på vad de säger. Sen berättar hon att om man kommer till sjukhuset och ska föda och man har en man så är en metod för att man ska öppna sig helt att man får ett rum och där inne ska man ha sex.

Ni som har förlöst ett barn och vet att öppningsfasen är fruktansvärd, skulle ni ha möjlighet att ha sex under den processen!?!!?!?!?!

För mig är det helt obegripligt!

När vi sitter där och pratar om livet så går en kvinna förbi och säger nått till mig på Luganda. Jag har inte nån aning om vad hon sa men det är en märklig men ändå skön känsla att man smälter in. Jag är en av majoriteten.

Efter några timmar är hon klar och allt ser bra ut. Hennes bebis är beräknad till den 29 oktober så vi kommer att vara här när hon föder.

På vägen tillbaka stannar vi och köper Rolex, det är Ugandisk streetfood. Stekt chapatibröd med stekt ägg, tomat och lök. Sååå enkelt och sååå gott! Alla tjejer får varsin läsk så i bilen är det fest!

Ja slutas aldrig förvånads över hur lite tjejerna och kvinnor har att säga till om här. I Sverige hade det aldrig varit accepterat att en barnmorska får dra dig i håret eller slå dig på insida lår under en förlossning. Och tänk att andra kvinnor gör så mot yngre kvinnor. Sen är det skillnad mellan privata sjukhus och statliga sjukhus. Skulle man föda på ett privat sjukhus kommer du bli behandlad som en drottning. Du får allt som du betalar för och du får god omvårdnad. Men allt baseras på vad du betalar.

Vi ska vara tacksamma för vår sjukvård i Sverige. Alla får vård, alla kvinnor som vill får smärtlindring vid förlossningen och ingen slår dig under din förlossning.

”Life is a party and everybody is invited!”

Kärlek

Familjen Gunnarsson❤