En av solstrålarna som var med i matlagningskursen. Hon är en av tjejerna som kommer från samhället som inte har råd att gå i skolan.

Oli otya!

(Hej, hur mår du? på Luganda)

Luganda talas av ungefär 17 miljoner människor här i Uganda. Men man kommer väldigt långt på engelska. När vi hade vår morgonsamling i måndag så sa jag ” Oli otya mama Fortress” när Josephine hälsade på mig. Det blev ett jubel i hela byggnaden, alla tjejer blev utom sig av lycka att jag har lärt mig att svara på deras språk. De är mycket stolta över sitt språk och lär gärna ut ett och annat ord om man vill. Men nu ska jag ta er tillbaka på veckans utmaningar! och segrar!

Igår var vi på väg till The Fortress. Vi åker som vanligt och först lämnar Meya vid skolan (vi blev några minuter sena eftersom vi hade missat att fixa en skoluppgift…..men nu har vi fått reda på att den ska vara inne i nästa vecka så vi var i väldigt god tid. 😂) Tyvärr är det lite tufft för Meya just nu. Hon kämpar på med engelskan men tycker att den är svår. Lektionerna är tuffa och det är ett högt tempo. Men jag som visserligen är mamma och partisk tycker att hon är helt fantastik! Hon vill gärna prata engelska och då pratar hon jättebra. Men det är så lätt att falla in i svenskan. Vi kämpar på med läxor och peppning! Det som är tröstande är att alla vi pratar med som kommer från olika länder, Sverige, Danmark, Nederländerna alla säger samma sak, deras barn hade det riktigt tufft i början. Och om jag ska försöka vara opartisk så tycker jag faktiskt att vi har haft en riktigt smidig övergång. Inte smärtfri men det hade vi inte räknat med.

Återigen till färden ut mot The Fortress. Varje gång vi åker ut hämtar vi upp Immie som är en av dem anställda. Hon bor på vägen ut till Wakiso. Efter att vi har hämtat henne, hennes 7 månaders bebis och son som är 9 år stannar Filip för att köpa brädor. 3 m långa brädor. Totalt 9 st. Jeff och Nixon sitter oxå i bilen. Brädorna läggs utmed hela insidan på bilen. Från bagageluckan fram till ratten. Filip hittar ett kort snöre för att provisoriskt knyta fast bagagedörren. När vi väl är på väg så får han köra väldigt väldigt sakta för att snöret inte ska gå sönder. Men när vi har svängt av asfaltsvägen och kör på den leriga vägen så är det oundvikligt. Snöret går av och bagagedörren åker fram och tillbaka till slut erbjuder jag mig att sitta i bagaget för att hålla i dörren.

Alltså vilken resa!

Inte så långt men ändå!! Det tog mig tillbaka till när jag var i Zambia och satt på ett lastbilsflak i 4 mil på en dammig väg och höll i gastuber som inte skulle välta. Då håller jag heller i en bagagedörr och sitter bredvid brädor med massa småkryp i nån kilometer. Väl framme på The Fortress så var vi alla väldigt glada över att fått lämna bilen. Resan hade tagit mycket längre än vanligt.

Filip och grabbarna gick raka vägen ner till hönshuset för att börja jobba. Jag gick in till gazibon som dem kallar det. Det är en stor byggnad som är med lite lägre väggar och öppet in utan fönster eller dörr med halmtak. På lördag kommer våra 150 kycklingar så hönshuset måste vara klart tills dess. Alla på The Fortress håller på att göra narr av oss. Dem undrar om vi kommer kunna ge alla kycklingarna namn och hur vi ska kunna veta vem som är vem.

För min del skulle jag var det dags för min första matlagningskurs. På schemat stod det: köttbullar, ris, pasta , tomatsås och vattenmelon. Detta var deras önskemål. Jag som hade gjort en förfrågan om att få lite extra tid för matlagningen tog i alldeles för lite. Natten och dagen innan hade det regnat. Vad har det med saken att göra?

Jo, dem lagar all mat med ved. Så veden var genomblöt. Immie på att vi kunde köpa kol. Då skickade vi iväg en tjej för att köpa kol. För 6000 shilling får man tillräckligt med kol , det är drygt 18 kr. Men man behöver ju även tändstickor för att göra eld. Dem var oxå slut. Så vi fick leta och leta och leta efter tändstickor. Till slut hittade vi tändstickor! Lycka var total! Äntligen kunde vi börja göra eld för att sen kunna laga mat. Riktigt så enkelt var det inte. Veden var såå blöt så den tog inte fart och kolen hade inte kommit än. Så det vara bara att försöka och försöka och försöka. Till slut kom elden och vi kunde börja steka köttbullarna. Efter bara en liten stund blev det för varmt så köttbullarna brändes vid. Det som var bra var att kolen hade kommit så vi kunde göra två små eldstationer med kol. Efter 3,5 timme var maten klar. Alla var såå hungriga! Vi kokade 2 kg pasta, 2 kg ris, gjorde köttbullar på 4 kilo köttfärs och tomatsås från grunden på 3 kg tomater till ungefär 20 personer. Portionerna är dem största jag har sett och så är det alltid. Är det bönor och posho är det ett lass med mat. Jag och Filip försöker envisas om att vi kan dela på en portion men det går dem inte med på. Skulle vi dela skulle vi inte få i oss allt ändå. Men att stå och laga mat med tjejerna, skratta med dem, bli tårögd av all rök som kommer in i ögonen gör mig så gott. Det är verkligen kärlek på alla plan!! ❤

Idag har jag fått en ny tjej som jag ska ha samtal med minst en gång i veckan. Det är alltid intressant att börja på en ny relation. Skapa förtroende. Dela livet. Prata om bakgrunden. Dela drömmar. Älskar det. Det svåra är inte att börja samtalet utan det är att fråga om hon vill prata med en. Det kan låta dumt. Men jag tycker att det är det svåra. Jag vill inte att få ett nej. Det är en stor tröskel för mig. Tror inte att tjejerna uppfattar det. Det enda jag vill är att dem ska känna att jag bryr mig och att jag vill hjälpa dem under tiden dem är på The Fortress.

I måndags kom en ny tjej som oxå heter Josefine. Så komiskt. Hon är från Tyskland men studerar i Göteborg. Hon är snart klar med sin socionom utbildning. Hennes inriktning är mänskliga rättigheter. Det som var så intressant när Josephine skulle presentera henne för gruppen var att hon hade svårt att hitta orden för mänskliga rättigheter på Luganda. Idag har även hon haft en life skill undervisning och pratat om skillnaderna mellan Uganda och Tyskland.

Jag vet inte vad det är men jag ÄLSKAR verkligen livet här. Som ni har förstått så är det inte enkelt och då lever vi både på The Fortress och på vår fritid ett priviligierat liv. Vad är det som gör att vi trivs så bra här? Meya har varit ledsen över engelskan men hon saknar inte Sverige. Hon saknar sina vänner men inte nått mer. Tjejerna på The Fortress är riktiga förebilder. Flera av dem har varit med om trauman som flera av oss aldrig kommer vara i kontakt med. Ändå är dem genuint glada, skrattar, delar med sig om livet. Deras glädje smittar av sig. Både jag och Filip säger det. Det är beundrandsvärt att dem kan skratta och vara så glada. När jag satt i samtal med en ev tjejerna idag så frågade jag henne om hon hade några drömmar. Då började tårarna komma. Hon hade drömmar men alla dem är borta nu på grund av graviditeten. Sen frågade jag henne hur det var att få se bebisen när hon var inne på ultraljud. Då hämtade hon glatt ultraljudsbilderna och visade mig. Då grät jag. Vi pratade mycket om hennes bakgrund och var hon kom ifrån och varför hon inte kunde vara kvar. Hon är tacksam för att hon får vara på The Fortress men hon är kluven. Framtiden är oviss. Jag försökte peppa henne med att vi tar en dag i taget och alla här finns för henne. Då log vi mot varandra.

Det är ett råd jag om någon behöver ta till mig.

En dag i taget,

framtiden är oviss,

le mot alla du möter.