Wow en vecka har gått!

Det är ju ändå värt att fira eller hur?! Ni som känner mig vet ju att jag ÄLSKAR att fira saker och att uppmärksamma små framsteg.

Bilden är tagen från i torsdags när jag var ute med Josephine och Titus för att återförena två tjejer som har bott på The Fortress.

Här kommer en summering av dagen.

Den började med att Josephine och Titus hämtade mig på hotellet och vi åker ut till The Fortress. Josephine försäkrar mig att vi inte kommer vara på The Fortress så länge för vi ska lämna en tjej på ena sidan av stan och den andra tjejen på andra sidan av Kampala. ( Jag tänker säkert….det kommer ta hela dagen.)

När jag sitter i bilen och vinden blåser i ansiktet åker vi förbi en skola. Alla elever är ute och spelar fotboll men dem delar planen med kosorna som betar där samtidigt. Tyvärr så hann jag inte ta en bild men det var en underbar bild.

Väl framme på The Fortress är de mitt uppe i dagens ”Life skills” undervisning. Dagens undervisning är om känslor och hur känslor påverkar våra handlingar. Undervisningen leds av Gloria som är en underbar människa och har jobbat på The Fortress i några år. Varje tjej får rita en bild som ska beskriva hur dem mår. Sen får de berätta vilken känsla dem har.

När vi har gått igenom alla tjejerna pratar vi även om hur kan vi påverka våra känslor om dem är negativa. Vi sitter ungefär i en timme tillsammans och pratar, skrattar, ventilerar och delar om alla möjliga känslor. Vissa känner sig glada, kalla ( fastän det inte är kallt), arga, likgiltiga och en var såå hungrig och då bara skrattade alla för tydligen är hon alltid hungrig.

Direkt efter det satte vi oss i en liten mindre grupp och då var det dags att ta farväl av två tjejer som har bott på The Fortress. En av dem har bott där i nio månader och den andra i sex månader. Alla som satt i ringen skulle säga några positiva saker om personen och ge henne uppmuntran och peppa henne inför att åka hem. Ojojoj säger jag bara. Vad jag grät! Nämen jag kunde inte hålla tillbaka tårarna! Dem här tjejerna är så fina och systerskapet som bildas på The Fortress är unikt. När vi var klara med det var det ju dags att åka. ( Nu har det gått tre timmar och vi har inte lämnat Wakiso än där Fortress ligger.)

Tjejerna packar sina saker och tar med sina bedårande bebisar och vi sätter os i bilen som knappt startar.

Vi åker och lämnar en av tjejerna på ena sidan av stan. Hon återförenas med sin pappa och styvmor. Då kom tårarna igen. Återföreningar är så fina, smärtsamma men hoppfulla.

Josephine berättar för varje vårdnadshavare som kommer ta över ansvaret om hur tiden på The Fortress har varit. Dem får skriva på ett dokument som lyder:

” Parent/Guardian of ( namnet på vårdnadshavaren och tjejen)

agree thet I have received her and her baby in good health from The Fortress. I pledge responsibility over her ( loving, protecting, providing, guiding) and taking good care of her from today onwards. I will also be in touch with you and communicate about her progress and areas in which she needs futher counseling.

Längst ner på dokumentet skriver tre personer på. Vårdnadshavare, ett vittne och en anställd på The Fortress.

När vi hade lämnat av den andra tjejen så försökte jag prata lite med Josephine och Titus men jag var helt tom. Tom men tacksam. Det bästa för tjejerna är att dem får komma hem igen och att dem får försoning. Men det är dubbelt för tjejerna. På The Fortress har dem vänner, tre mål mat om dagen, uppgifter att göra och ett systerskap som är unikt. Nu måste dem klara sig själva. Dem har tak över huvudet men dem lever under knapra förhållanden. Men dem är hemma. The Fortress är inte ett permanent hem det är en transit, genomreseplats om man ska översätta det.

Som sagt en dag av många känslor men jag är såå tacksam för allt och jag är såå glad att vi är här. Samtidigt som jag var ute var Filip och barnen på ett eget äventyr. Dem var och tittade på ett permanent boende för oss. Mer om detta kommer i ett annat inlägg.

”Life is a party and everybody is invited!”

Kärlek❤

Familjen Gunnarsson